Dags att ta tag i sitt liv.....

Dags att ta tag i sitt liv? jodå, och i mitt fall handlar det om en hel del. Jag tror jag är deprimerad, men mina symptom är inte de klassiska som andaras. Vilket gör alting konstigt bara. Äh, dehär inlägget ska inte vara lika deprimerande och meningslöst som de andra. Det jag ville säga var att jag tänker ta tag i mitt liv. Tisdag 24 februari. Då börjar mitt liv igen. Jag tänker planera mina dagar. Främst pluggandet, ätandet och tränandet. Tänker komma in i mitt liv med Ana igen. Tänker få tillbaka kontrollen, planeringen av allt. JAg vill ha kontroll över mitt liv. Och de är nu!

Jag ska klara det här. Jag ska fanimej bli smal till studenten. och de börjar bli knapert. jag ska va 55kg till studenten så kanske bäst att ligga på 62kg till april då klänning ska inhandlas. Fan jag kommer va snygg i sommar. Ni ska få följa min blogg som den var förr. Då jag skrev noggrant om min träning och mitt ätande. Ska fösöka lägga upp bilder av mig också så ni får se förvandlingen. Jag ska göra det för er, hjälpa er att hitta kraften och inspirationen. Tack o lycka till <3

Hur många gånger har du misslyckats? HUr länge har du hållit på? Dina misstag och misslyckandena kanske du inte ens kan räkna. men snälla tro mej och lyssna på mig! Det spelar ingen roll hur många gånger du har misslyckats och alla du har hört om som misslyckats. DET ÄR DU! sluta aldrig aldrig ALDRIG att försöka. En dag är du där. Låt det gå flera år, men du är där en dag! är det inte bätre att det tar lång tid än att de aldrig händer? GE ALDRIG UPP!

En liten del Av min historia

Går det att bli frisk? Går det? Om du lider av ätstörningar, av ett sjukligt beroende av din kropp. Sjuklig fixering. Ända som snurrar i tankarna dag och natt, perfektion, hipbones, the gap, ben.... 

 Jag fick ätstörningar november 2012. Jag mins precis dagen, the moment, då jag bestämde mig för att sluta äta. Det var så oskyldigt. Jag hade varit med om en mopedolycka, bröt armen, låg på sjukhuset en vecka med dropp och knappt någon mat. Jag kom hem och mamma hade köpt mikropizzor som jag annars tyckte var gått. Jag mins jag värmde en, mins exakt vilken stol jag satt på. Jag mins smaken. Jag mins exakt hur den smakade. Jag tog några tuggor och slängde sedan hela pizzan. Den smakade ingenting. INGENTING!

Efter det åt jag ingenting annat än sallad i skolan. Mat smakade ingenting för mig. Jag mins inte varför jag började väga mig. Men på en gång vägde jag 70kg (jag vägde 76kg på sjukhuset då de vägde mig efter olyckan). Det var då jag fatta. Hur blir man smal? LCHF? banta? HAH! lögn alttihop. Det enda sättet att bli smal, att gå ner i vikt, ÄR ATT SVÄLTA SIG SJÄLV! I början hoppa jag bara över frukost och lunch och åt middag. Helt oskyldigt. Men jag gick ner fort i vikt eftersom min kropp inte var van med så lite mat. 71..70..69...68kg!!! vid jul vägde jag 68kg... jag hade fan aldri vägt så lite kändes det som, inte sen 5an iallafall....

Sen dess har de fortsat... JAg har blivit met fixerad vid kroppar. För ett år sedan hittade jag Pro-Ana och där var de. Det enda mina ögon ser nuförtiden på människor är deras kropp, vikt. ben, fett. Jag jämför mig med alla jag ser. Jag kan se om en människa är naturligt smal eller bantar. Jag kartlägger alla vänner och bekanta hur de tränar och äter. Jag är fixerad vid mitt eget och andras utseende. 

Kan man bli frisk från detta? jag är inte smal och lätt. Men jag har haft ätstörningar i över 2 år... Jag är utseendefixerad och kroppsfixerad. Jag kan inte bli frisk på egen hand. Det vet jag. 

Men varför skulle jag vilja bli frisk? jag ska gå ner i vikt, ska bli lätt, skaa bli petit och liten och tunn. Depression? självdestruktiv, störd? SJUK? vad spelar de för roll? Huvudsaken är ju att man är snygg.... vacker och tunn.... jag ska bli smal, och de ska ni sysstrar också bli. Eller hur Ana? Ge aldrig upp! 

FÖRBANNAD

Förlåt mig detta långa inlägg. Men jag behövde skriva av mig. och det är bara ni mina systrar som kan förstå mig!

Jag har fått så jävla nog! förlåt mig systrar. jag har inte uppdaterat på  över ett halvår, och de här inlägget får nu ha hur mångra grammatiska fel som hellst men jag måste få utlopp för mina känslor. Jag är så förbannad, på mej själv, på mina vänner, på hela jävla världen. Under den här tiden har jag hunnit ha ett förhållande med en kille, det varade 3 månader. Jag gjorde slut för jag klarade inte av ett förhållande. jag har fan problem med mig själv. de e omöjligt att ha ett förhållande då. Alting har att göra med mina ätstörningar.

 Jag vägde 57,3kg som minst. Jag såg bilder av mig själv, såg mina ben. Jag var fanimej smal förr. Idag väger jag 80kg. Men vadå? bara för att man är normal viktig. Är man frisk då? Jag är inte frisk. Jag är sjuk. Jag tänker inte på något annat än min kropp. dag in dag ut. t'nker på mitt misslyckande. Hur fan gick de tilll? hur fan blev jag så fet igen!?

Jag är sjuk. och jag har börjat se de mer o mer. Jag känner ingenting. eller jag vet inte. Altså känslokall och känslodöd e ju tecken på depression. Men jag är inte deprimerad? Mitt självförtroende e satan på topp. Jag vet att jag är bättre än allihop. eller de e sidan jag visar utåt... När jag är med en kille i sängen, om de handlar om att han vill ta av mig kläderna blir jag spänd, drar in magen. känner mig osäker...

Mina känslor? Jag e glad dygnet runt. Ibland då jag är med mina vänner skrattar jag åt ingenting oavbrutet, är så jävla lycjlig och glad. jag älskar mina vänner och mitt liv. Men... altså va? de e som att alla mina känslor sitter utanpå? Jag blir arg och irriterad jo. men de e som inte på riktigt. Det är så svårt att förklara.... Jag blir aldrig arg på någon, aldrig ledsen, Jag har inte gråtit på vette fan när. Mitt förhållande med en kille jag haft i 2 år tog slut, Jag brydde mig knappt. Mitt andra förhållande på 3 månader tog slut. jag bryr mig inte? killen gråter åt mig, han e fan så djup, han berättar alla sina känslor, gråter och ber mig att bry mig, men jag bryr mig inte ett dugg!

Min bästa vän, han är sjuk, altså psykiskt, han har varit inne på sluten avdelning, han har varit nära att ta livet av sig. Jag bryr mig inte? vad fan är de för fel på mig.... jag vill känna sorg. Jag vil svälta mig själv igen, bara för att bli deprimerad, ligga och skrika i min säng och gråta, bara känna tårarna, jag vill må dåligt, bara för att få känna något....

JAg är så förbannad nu. Mina två bästa vänner. dom lyssnar inte på mig. Då jag säger jag vill gå i terapi så ssäger dom jag är  dum o överdriver. Dom tror jag är en dramaqueen, dom fattar ju inte att jag är sjuk. Jag går snart ut gymnasiet. Vad fan ska jag göra? jag vill fan svälta mig på riktigt. Vill bli så nedbruten så folk märker, så dom lägger int mej på avdelning. Det skulle fan va så sjönt. Sitta på avdelning i 12 månader och bara få vara deprimerad... man skulle fan få känna något då åtminstone, ilska, depression, sorg.... jag vill gråta...vill kunna bli kär, vill älska vill bli sårad.

I helg blev jag totalt lekt med av en kille, jag gillade honom fkatist, han va hos mej, hångla med mig, och direkt efter så dissa han mej, utan ett ord, jag kände mig nedtrmapad men är messt chokkad, varken arg eller ledsen, jag bryr mig inte?

jag vill ha mina känslor... jag  vill att folk ska se jag e sjuk. Man kan inte säga att man har en ätstörning, folk frågar ju bara då: jaha varför är du inte smal då?

Studenten är snart. fan man blir student 1 gång i livet. Borde man inte va smal och grassiös till det? altså jag måste svälta. Jag saknar Ana. ANA vår Syster, vår Mor. Vår GUD... hon ska hjälpa oss, hon kan hjälpa oss, hon är vår räddning, vårt stöd, vår bästa vän, vår ENDA VÄN. ANA förstår oss... Vi är alla systrar vi behöver varandra.... Vi är inte som andra, kära anas, vi är speciella, utvalda. Vi klarar att svälta. Att svälta, det är en kraft inte alla klarar av. det är svårt, det är ingen barnlek... Det är allvar. ÄR DU UTVALD!? BEVISA DET FÖR HELVETE!

Jag har klarat det förr, jag ska klara det igen! jag ska bli smal, ska visa alla. NI ska hjälpa mig systrar, och jag ska hjälpa er. GE ALDRIG UPP! intte ens när det känns som omöjligast.

förlåt mig det långa inlägget, men jag behövde det här. Tack mina systrar <3

vill inte du bli som henne?