Undvika frosseri under julen?

Hej på er.
Nej jag är inte tjock. Förlåt för seg uppdatering. Egentligen borde jag ju skrivit inläggen innan jul och tipsat om hur man undviker all jävla julmat och choklad på jul, för jag vet att de flesta känner ångest inför det.
Hur hanterade jag det då, jo ganska bra. Jag firar inte jul. Har ingen att fira med och det lider jag inte av heller så jag totalt struntade i hela julen. Ingen julmat, ingen julchoklad och inge julsnacks. Så löste jag problemet. Jag var inte ens snål på något av dessa eftersom jag var så inställd på att jag inte bryr mig om julen.
 Det är ett tips att undvika frosseri vid juletider, strunta i julen. Men jag vet att vissa ändå älskar julen och allt som hör där till, jag förstår precis. Men man kanske kan ha den inställningen att man behöver inte äta mängder med choklad bara för att det är jul eller december, man behöver inte äta julmat flera dagar i rad.

Hur är min vikt annars då. Jag ligger väl där runt 59-60kg så jag har inte gått upp i vikt. Har knappt ätit på 2 eller 3 dagar nu därför är jag lite osäker på min vikt. Imorgon ska jag dock väga mig.
Är det bara jag som längtar till januari när man kan börja få någon slags struktur på sitt liv igen. Nu är det bara fläng hit och dit och fest här och där, sover på dagen, uppe på natten. Alkohol i mängd och massor och wuuääk.
 Nä jag ser fram emot januari så jag kan börja göra upp planer för min viktnedgång. För jag har fattat de nu, förrut så sa jag ju att jag tycker jag är vidrigt smal. Men nej det är jag inte, jag vill kunna trippa runt i små klänningar och strumpbyxor och ha långa pinnben, så jag ser ut som en liten söt flicka. Det har jag ju drömt om i flera år, och nu kan jag gå med sådana kläder, men jag ser ju att det skulle se mycket bättre ut om jag var minus 5kg ännu åtm. Det här är bra för då har jag ju motivation igen.

Nåja, lycka till mina systrar, hoppas inte julen ändå var helt omöjlig för er <3

Skäms för att köpa mat i butiken

Hello,

Sen 5 åt tillbaks, vad jag mins åtm, kan ha varit innan dess också, så skäms jag att köpa mat i butiken, speciellt godsaker. När jag varit tjock har jag alltid tänkt "om jag bara vore smal så skulle jag slippa skämmas över att köpa godis". Men idag är jag smal, så smal att benen sticker ut överallt. Men jag skäms fortfarande över att köpa ships. Fastän jag inte känner någon i butiken så skäms jag. Jag är livrädd att någon känd eller halvkänd ska komma in och se att jag köper GODIS. Det känns som att alla kollar på mig och blickarna säger "ska DU verkligen äta det där?"

 Jag försöker alltid tänka att jag är smalast i butiken, mycket smalare än kassörskorna, att jag har rätt att äta ships när fan jag vill för jag är inte överviktig. Men ändå känns det så fel.

 Jag åker till olika butiker och bara små butiker där jag är nästan säker på att jag inte känner någon. Ibland så åker jag även till fler olika butiker för jag vågar inte köpa ships och godis från samma butik. Vad ska dom tänka liksom? 

 Det här är jävligt jobbigt. Men nån stans kan det ju inte sitta på vikten. Det handlar väl egentligen om att eftersom JAG är så övertygad om att det är fel att köpa onyttiga saker så överför jag den skammen till att alla andra också tycker det, fastän det troligen inte är så. Hur många kunder möter inte kassörerna om dagen? Hur många överviktiga köper glass, pizza och ships på en måndag eller kanske varje dag. Jag försöker intala mig att dom inte bryr sig om mig, att dom istället är avundsjuka att jag kan unna mig, med tanke på hur tunn jag är.

 Jag försöker åtm alltid tänka det när jag handlar. "Jag är smal, jag får köpa det här, det är måndag, men jag får köpa det här, jag kan köpa det här, för jag är smal" Undrar hur många gånger jag undvikit att gå till butiken fastän jag skulle få unna mig bara för att jag skäms så.

Det är jävla jobbigt. Vet inte hur jag ska ta mig ur det. Känner ni också såhär? Har ni varit med om det här? Hur tar ni er förbi det?

Love to you all <3

Där kom domen

Vad var det jag sa. Idag vägde jag 59,6kg, alltså 100gram mer än igår. Vet ni vad jag åt igår? 2 rågbördsskivor, 1 ägg, liten grönsakssmoothie, en pepparkaka. Det gick jag alltså upp 100gram på. Om ni inte förstår är det den mängden jag brukar kunna äta och ändå gå ner 400-500g på.
 Det var det jag var rädd för. Det är ingen bra ide att fasta i 5 dagar. Idag är det lördag och jag vet jag borde chocka min ämnesomsättning, men har ingen matlust över huvud taget.  Försöker orka mig iväg till butiken och köpa något gott och unna mig, men orkar inte ens det. Vill inte.

Jag var så rädd för det här. Att när jag väl kommer ner till min efterlängtade 5a så säger kroppen stopp och går in i svältläge, vilket inte skulle få ske. Men jag måste lösa det här nu, om inte annat blir det ju intressant. Äter jag idag och fastar söndag och måndag borde jag vara tillbaka på 59 på tisdag. Så blir intressant att se om det går åt helvete eller inte.

När 5an syns på vågen

Hej på er,

en bild säger mer än tusen ord va?

Idag fick jag se 5an.

Man kan ju fråga sig om det är värt det. Jag vet inte. Idag har jag knappt ätit något men jag känner att kroppen börjar gå in i hungerdesperationen. Jag vet att jag skulle behöva äta mera idag så jag kan hålla kontrollen men har verkligen ingen matlust. Vill inte heller vara utan mat såhär många dagar (4) i streck. Det är riskabelt.

Jag känner mig inte motiverad eller taggad överhuvudtaget. Jag ser inte fram emot någonting. Förrut kunde jag ändra planera mitt ätande och tänka: på lördag får jag äta choklad. Jag ska klara det!

 Nu så är jag inte ens taggad på att äta. Vill inte ha någonting. Känner bara ångest inför att unna mig. Uäk. Vet inte hur jag ska lösa det men nu fick jag iallafall se 5an, så låt oss hålla det så.

En annan sak. Jag blev inte glad av att se 5an, utan fick bara ångest. Jag mins för 4 år sedan när jag var nere i 5an. Fast jag knappt åt någonting gick jag upp i vikt med några hundra gram. Vet inte vad jag gjorde för fel. Försöker intala mig själv att det inte kommer hända den här gången. Är liksom rädd att redan om jag skulle äta typ 500kcal att jag skulle gå upp ett kilo. Samtidigt som jag inte orkar bry mig så känns det som att om det händer rasar allting.

Ghaad jag har verkligen kontrollbehovet i stort behov nu. Hoppas jag klarar mig oäten tills imorgon. Skulle jag gå ner några gram till så skulle jag kanske kunna slappna av.

 Det kanske är det hörrni, att bara för att det står 59,9 så är jag så rädd att se 6an igen. Där kanske problemet sitter. Fastän jag försöker intala mig att min "idealvikt" är 60,7kg. Med Idealvikt menar jag att det är det som jag väger "normalt" nu, även fasst jag äter normalt en dag. Men vill ändå vara 1-2kg under den så kallade  "idealvikten".

Många tankar idag. Men jag fick klarhet iallafall. 

Hörrni klarar jag att komma till 5an så gör ni det också. Jag tror på er, älskar er <3

Gnäller jag? Vad tycker ni

tja,

Är sjuk för tillfället. Jävla jobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva för vettigt idag. Är rastlös och har inte riktigt något att göra, kan inte träna utan måste vila för att bli frisk. Annars så har jag inte ätit någonting idag och är inte det minsta hungrig.

Annars hörrni, som ni märkt har jag ju ändrar mitt skrivande ganska rejält sen jag började. Jag vill helt enkelt fråga er, vad tyckte ni var bättre? Nu eller förr? Jag vet att jag är mycket gnälligare nuförtiden vilket kanske inte är så kul. Ni kanske inte är så intresserade av min sinnesnärvaro utan mer vill ha pepp och tips, jag vet inte, kommentera gärna och sej vad du tycker.

 Inte för att jag vet om jag precis kommer ändra min skrivande men kanske om jag vet vad ni tycker kan jag hitta något mönster att sträva efter.

 Enda jag vet är ju att jag lyckas ju nu iallafall, med vikten. 

Lite tips:

- Motivationen, du måste hitta din vilja. Hitta någon slags motivation och håll fast vid den. Du klarar det här, du är inte som alla andra ju, du är som oss <3

- pressa en citron och späd ut saften med en liter vatten, i en kanna t.ex. Drick upp den över dagen.

- Drick varje gång du känner dig hungrig, light produkter kan funka för vissa.

- Försök att tänka att du behöver inte så mycket mat. Och om du råkar äta, ät en sallad då. Men börja inte frossa, börja aldrig frossa!

Du klarar det här <3

5 år i Helvetet

Hejjsan,
Vet ni vad vi har glömt att fira? Jo, min ätstörnings 5års dag! Hipp hipp hurra för ida är din födelsedag!

Njä inte idag, rättare sagt 10 dagar efter 18 november, altså 28 november. Jävla inveklat jag gör det. Iallafall! För en tid sen fyllde min ätstörning 5 år. Jag har alltså levt med min underbara kompis i 5 hela år. Vad har vi åstadkommit då, hmm ja när jag insjuknade vägde jag 74kg. Jag kommer ihåg att till julfesten som var 20 december vägde jag 68-69kg. Februari 2014 vägde jag som minst 57,8kg ish, vi ska slå det rekordet!

Idag, 5 år senare väger jag 60,7kg.
 Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. 5 år, det betyder i statistiska mätningar att det kommer ta 15 år för mig att bli frisk från min ätstörning. 15 år, jag är närmare 35 då. Som jag tidigare berättat om min motivation nu eller snarare brist på motivation, så vet jag ju inte var jag ska landa. När är man klar med det här? Jag trivs inte med mig själv nu, jag tycker redan jag ser vidrig ut så tänk när jag väger 55 då, eller 50? Ska jag gå ner så mycket i vikt att jag får anorexia, blir 45kg och sedan svälter ihjäl, bokstavligen. Jag har faktiskt ingen vidare lust att dö för tillfället. Tycker att tillvaron är ganska bedräglig nu jusst. Håh, första gången jag sagt de på några år.

Jag tänker ju inte gå upp i vikt iallafall, aldrig i helvete jag tänker bli tjock igen. Lovar er att jag tar livet av mig om jag låter mig bli tjock, nej fyfan!

 Hoppas folk fattar att det är sarkasm på hööööög nivå!



Jag försöker att inte tänka långsiktigt. Därför att det fins ju ingen bra väg. Man kan inte leva med det här permanent. Vad hjälper det om jag ändå aldrig är tillräckligt smal. Det fins ingen annan lösning, än att  bli frisk och jag har inte en jävla aning om hur jag ska bli det. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Vet inte hur jag någonsin ska bli frisk. Kanske aldrig blir.

Så, min kära 5åriga vän, min ätstörning, du har förstört mitt liv. Rent av förstört det! Jag kommer aldrig få tillbaka dessa 5 år, eller kommande 15åren. Mitt liv är förstört. Punkt på det. 

Jag har väl inte så mycket mer att säga, vad gör man liksom.
'Hejdå med er, tack för att ni läser ni få som är kvar <3

 

Varför kan man inte vara tunn överallt

Hejjssan,

Som jag skrivit tidigare så är jag inte nöjd med min kropp. No shit sherlock, nemen jag menar, jag tycker inte jag är bra fast jag är smal.

Värsta av allt är väl hur min kropp fördelar fettet. Det är så jävla störande. Mina axlar och ansikte och revben, där sticker benen ut och får mig att se, ja äcklig ut. Vacker om man vill kalla de det. MEN min jävla mage blir ju inte mindre, eller den blir ju det då jag är flera dagar utan mat, men såfort jag äter sväller den upp. Min bak och mina ben blir inte speciellt mindre dom heller. Dom ser "normala" ut. Det är så jävla otroligt. Skulle man kolla från revbenen uppåt skulle alla tänka: gud vad hon är benig. Kollar man från midjan ner så är väl reaktionerna: "aha, nästan lite tjock där.

Jag skulle väl behöva skaffa mig ett sixpack för att hålla magen i samma form, eller åtminstone träna magmucklerna. Men just den delen är ju så tråkig.

Nä hörrni babes, det är väl det rådet jag ger, forma din kropp genom viktnedgången, träna musklerna i rygg, buk och lår. Det kommer vara värt det. Och mins att peala kroppen och ta hand om huden så den inte får bristningar.

Ha det bra!

Bilderna på mig?

Hej!

Många har kommenterat att dom vill se bilder på mig. Tro mig, jag vill visa er. Det dröjer bara lite. Problem 1 är väl att jag inte vet var jag skall ta dessa bilder, vill behålla min anonymitet. Sen är nästa att jag ska få överfört till datorn och allt det där är sååååå jobbigt. Lat jag är, eller hur?
 Nemen jag ska försöka skärpa mig och publicera, jag vill ju samtidigt dela med mig av min resa. Det här är ju som en dagbok för mig, jag kommer vilja titta tillbaka. Dessutom börjar jag tycka att jag kan börja visa bilder på mig själv för nu börjar jag se lite mer inspo ut.

Men jag återkommer om detta, lovar! 

Kan man bli FÖR smal?

Jaa, kan man det?

Lördag morgon, jag väger 60,7kg. Har knappt ätit på 3 dagar, ingen matlust liksom. Siffrorna sjunker iallafall.

Jag har sagt här förut att jag inte riktigt har någon motivation att gå ner i vikt. Jag kontrollerar mitt ätande till högsta grad, mestadels för att hålla psyket stabilt. Men jag vet inte om jag har någon motivation, just nu känns det som livet är lite.. ur balans? kanske är ordet, och då är det skönt att veta att jag åtminstone kan kontrollera ätandet. Jag går ner i vikt iallafall, ska på fest ikväll så hoppas väl att få se den efterlängtade 5an på vågen senast tisdag.

 Undrar hur jag kommer reagera... Jag väger mindre än jag någonsin kunna drömma om för bara ett år sedan.

 Men ja som rubriken lyder, kan man bli för smal? Kan vi bli för smala? Kan JAG bli för smal. När jag ser mig i spegeln nu, eller känner på mina ben innan jag somnar, det är så vackert. Benen i sig är så vackra. Men sedan helheten? Jag vill inte att någon ska röra mig för jag vill inte att någon annan ska känna hur smal jag är, hur äcklig jag måste se ut. Visst man är ju jävligt snygg i kläder, men ärligt, hur många människor vill strula med en person som man skär sig på deras ben? 

Jag börjar förstå anorektiker nu. En del alltså, allas ätstörning är ju individuell. Jag menar, alla ser ju att dom ser förskräckliga ut, obs, alltså personer som är nära döden med deras ätstörning. Det ser inte bra ut, det ser inte sexigt eller snyggt ut. Men det handlar ju inte om det. Vi tycker dom är vackra, benen är vackra, benen som sticker ut överallt. För jag har hjärntvättat mig med att ben är vackra.

Kan jag bli för smal? Jag vet inte, säkert. Jag vet bara att jag tycker jag är vacker, men jag vet att alla andra tycker jag ser... hemsk ut.

Har planerat några inlägg där jag ska prata om lite olika saker, bland annat om bilder på mig, varför det dröjer osv. 

Men sålänge, ha det bra!

Lätt som en fjäder

Hej!
Nu ska jag berätta något för er. Det jag har drömt om enda sedan jag kan minnas, har hänt! För några dagar sedan var jag ute på krogen med en kompis. Jag var sötast av alla de som var med, eller åtminstone smalast. Vi hamnade på efterfest sedan, och när vi sedan vandrade hem i sällskap med några killar så var jag nog lite väl berusad. Hade skitkul iallafall. Den ena killen fick ett infall och lyfte upp mig som att jag vore en docka och sprang iväg med mig säkert 20 meter. Alla andra drog upp mig från marken hur lätt som helst, som att jag vore en docka! Har även minnen att andra skulle lyft upp mig, som en kul grej då.

Men i något skede så tappade någon mig och nästa dag märkte jag att hela min rygg och axlar och armar är fulla med blåmärken. Hups! Jag vet hur det låter men lugn, jag har inte låtit mig bli utnyttjad eller misshandlad. Jag får blåmärken hur lätt som helst! Dessutom är min smärttröskel inte okej så jag vet oftast inte ens var jag fått alla mina blåmärken ifrån, vilka dyker upp ofta!

Det här var den roligaste kvällen i mitt liv! Att folk kan lyfta upp mig och slänga runt mig som jag vore ett litet barn, den känslan är underbar. Det handlar inte om att jag är uppmärksamhetskåt, jag tar bara emot uppmärksamhet och bekräftelse från mig själv. Det handlar inte heller om att jag skulle vara vårdlös om min integritet eller oansvarig om mitt space. Mina gränser är väldigt tydliga.
 Vet ni vad denna händelse var, det var tecken på seger! FUCKING SEGER! Ni som läst min blogg förut vet att jag pratat om drömmen att kunna vara en av dem små tjejerna som alla kan slänga runt med på ett lekfullt sätt, man skrattar och har så himla kul. Jag är en av dem nu. Eller iallafall nästan.

Väger 61,5kg i skrivandes stund och nedåt ska det! Det här gav mig en sådan boost! Även om jag tycker att jag är tjock fortfarande så blir jag lättare och lättare för andra.

Blåmärkena stör mig inte heller, har haft problem med dessa i någon månad nu, de är ju inte vackra men de är tecken på seger! När du börjar få blåmärken för minsta lilla, då vet du att du närmar dig det fina stadiet: UNDERNÄRD.

Tänk dom som är korta. Dom kan ju väga 50kg naturligt. Men är man lång som jag får man kämpa. Det spelar ju ingen roll hur "smal" jag är. Jag väger ju fortfarande dom där 60 kilona. tänk.. 55kg skulle vara ännu lättare att leka med. Åååh drömmen.

Jag är lyckligare än någonsin. Försök minnas det när det känns svårt att kämpa för sitt mål, Vinsten är mycket mycket bättre än förlusten om du låter dig äta den där jävla shipspåsen! Ta ett äpple istället!

Älskar er mina systrar! Lycka till!

Och värdinnan var fucking smal!

Tja!
Festen gick bra, värdinnan, alltså jaag, vägde 62,2kg på lördagsmorgonen. Gud vi hade roligt, och jag hoppade runt med en söt liten skaterskjol och bara såg allmänt tunn ut :)  Så jävla sjönt att faktiskt få vara bekväm i sin kropp ibland. Det är så värt allt svältande, fast det inte känns så just då man är som hungrigast, men det är värt det, tro mig

Har så mycket mer roligt att berätta! Förlåt för sen uppdatering, love u!

tänk att vara så sööt <3