Värdinnan måste ju vara tunn, eller hur?

Hejjsan finisar!

Nej jag har inte blivit tjock än, trots min inaktivitet ;) 

Min medicinering har krånglat vilket resulterat i att jag varit lite nere på senaste tiden som ni kanske har märkt. 

 Men nu börjar de väl vara i sin ordning. Egentligen får jag ångest av att tänka att jag fastnat och inte fortsatt min viktnedgång, känns som ett misslyckande. Det kanske även är ett misslyckande, hur som helst ska jag ta och skriva en ny plan åt mig och återuppta svältandet. Det är viktigt för mig, blir helt vilse annars. Iallafall, jag envisas med mina promenader varje dag och har hållit min matkonsumtion någorlunda i zhack. 

Om en vecka ska jag ha fest, så planen är väl att banta fram tills dess. Det kommer mycket folk och värdinnan måste ju självklart vara TUNN och snygg, inte fet och ful, usch. Nåja, keep on, starve on.

Och bilder på mig kommer inom kort, vet att jag är slö med det, men ja ska fixa det, förlåt mig.

Promenadproblem och Vilja

Har inte så mycket att komma med idag. Det är fredag, jag väger 62,3kg och har ingen lust att äta idag. Tror jag skippar maten och siktar på 61,7kg imorgon ish..
 Imorgon ska jag unna mig, är ensam hemma så blir snacks och film. Kom ihåg, det är BARA okej att unna sig om du faktiskt är i en vikt som är okej. Som jag tidigare skrev så tänker jag hålla mig på 62 ett tag här tills jag får nya krafter.

Dricker en stor kopp kaffe nu och ska väl ta min dagliga promenad så småningom här. Jag går ju på promenad VARJE dag, utan undandag. Kortaste rutten är 4,8km, så den blir det om jag är åt tröttare hållet, annars brukar jag nog ta minst 5 eller 6 och ibland långpromenader på 8 eller 10 km.
 Hatar bara att gå på vägen. Jag går i skogen så mycket jag kan eftersom det är så sjönt att slippa se människor, om ens bilar. Men det blir ju mörkt klockan 15 i det här gudsförgetna landet så därför blir mina promenader lite kortare i mörkret, är serriöst så osäker så vågar inte gå någon annan än mina vanliga rutter då bara för att det fins bilar. Ghash jag hatar min socialfobi, även om den blivit mycket bättre.

Nåja nog pratat om mitt kaffe och mina promenad problem. Dagens tips är något jag snappade upp då jag försökte läsa om hur man bryter vanor, jag nämnde det i mina tidigare inlägg.
 Det är viktigt att man identifierar ovanan, faktiskt bestämmer sig för att avbryta den, eller ofta smart, ersätta den med något nyttigare. Det har jag ju pratat om förr, VILJAN! Det är viktigt att du verkligen vill, sen bestämmer dig för att NU slutar jag. Lägg upp ett realistiskt mål och försök sträva till det. Tror jag ska prata mer om det i ett tillägnat inlägg sen... Nåja får se
Lycka till mina älsklingar. Drick mycket vätska och rör på er!

Vänta med viktnedgången?

Hej,

Idag är jag lite kluven. Fick värsta magproblemen i tisdags och kunde inte ens stå upprätt. Den historien spar jag till en annan gång. Iomed att jag tyckte så synd om mig själv då så orkade jag inte hålla emot och åt mat.. shame on me I know...
 Men igår, onsdag alltså, så åt jag endast en äggmacka och idag så har jag ätit en äggmacka och lite yoghurt. Hade träningspass imorse så tyckte jag kunde äta yoghurten.

Jag är lite kluven gällande mina planer. Jag har ju gått ner och fått en standardvikt på 62kg. Vad jag menar med standardvikt är att kroppen vant sig vid siffran 62, så jag pendlar lite men går inte över 63, iallafall tillåter jag det inte. Mina planer var ju att gå ner till under 60kg inom den här veckan men tror jag måste sota dom planerna.

Saken är den. Fakta: om din kropp är för lång tid i svält kommer hjärnan så småningom flippa. Vilket typ har skett för mig nu. Min kropp skriker efter mat, jag känner mig inte precis hungrig men kroppen vill bara ha mat mat MAT. Det här stadiet är det som är det farligaste. Därför att då är det lätt att man börjar frossa. Jag har upplevt det här stadiet förut, för några år sedan, men också lärt mig att kontrollera det.
 Det gör ju inte saken bättre heller att jag upplever mig själv som "åt det smalare hållet". Alltså min kropp skriker undermedvetet efter mat, medans jag ärligt talat inte riktigt har någon motivation till att svälta mig just nu. Jag vet att det inte är tillåtet att tänka så men just nu är det så.

 Nå hur löser jag det här. Jag har som sagt kommit till min standardvikt 62kg, och jag tänker tamefan inte i hela helvete låta mig själv gå upp i vikt för att jag inte har någon motivation just nu! (ursäkta svordomarna) Jag har liksom lyckats gå ner till denna vikt, och även hållit den. Jag har ingen vidare motivation nu, min kropp är hungrig. Så mitt mål för tillfället är att tona ner lite på viktnedgången och chilla lite tills min kropp kommer i balans igen.
 Hur gör jag det då, jo jag är väldigt noga med min vikt. Jag äter mat vissa dagar, vissa dagar fastar jag. Såg något program någon gång om människor som äter varannan dag och fastar varannan dag för att hålla vikten eller gå ner i vikt. Det är typ den principen jag håller mig till. Äter jag för mycket någon dag ser jag alltid till att fasta några dagar efter så jag landar i min vikt igen. Det funkar. Så imorgon kommer jag väga mig och se var jag står, ligger jag på 62 så kan jag slappna av antar jag, annars får jag ta mig i kragen och slappna av sen när jag är på 62. Aldrig tillåta mig äta om jag redan väger för mycket, aldrig! Det är att förlora kontrollen. Förlora kontrollen = tjock!

Det kanske låter svagt och patetiskt att jag inte klarar av att gå ner i vikt fastän jag påstår jag mår så dåligt att jag inte kan äta, I wish.. Men jag känner min kropp vid det här laget. Jag känner min ätstörning. Och det kan ni säkert hålla med om, bättre att hålla sin vikt än att förlora kontrollen och gå upp i vikt igen. Jag vet hur det är att förlora kontrollen. Jag tänker inte göra det igen. Om det så tar 3 veckor för mig att komma ner till den där jävla 5an så får det vara så... hellre det än att gå upp till 64+, aldrig i mitt liv att jag tillåter det.

så vacker <3

Ett morgoninlägg

Morning!

Idag ligger min vikt på 62,6kg. Håller planen med andra ord, eller ja, ska väga 61,8kg imorgon då jag har sammanfattning för veckan. Men fastar jag hela dagen ska jag nog kunna nå den vikten. Brukar tappa jävligt mycket vikt om jag gått upp genom att äta en dag. Går upp snabbt och ner snabbt. Jej, eller nåt..

Annars då,
Planerna idag är fasta, en skogspromenad på 6-8 km kanske. Började min morgon med en stor kopp kaffe och humöret är relativt bra. Kaffe och vätska på morgonen, kom ihåg det, mycket viktigt! Koffein ger dig en mättande känsla och vätska är det viktigt att fylla på med på morgonen så du inte tror att du är hungrig. Dessutom är det bra för en massa saker inom hälsan.

Annars, jag funderar på att börja lägga upp bilder på mig själv. Behöver jag ens fråga om ni vill se det, det är ju typ alltid det man vill på sånna här bloggar. Jag har varit lite lat av mig och inte orkat fota men ska försöka börja med det, vänta och se! :)

Lycka till mina vänner, Puss!

Idioter på min blogg

Hejsan,
Kollade kommentarerna lite här, har ju varit borta i över ett år så de flesta är ju gamla och obesvarade. Ledsen för det <3

Jag kan inte låta bli att bli lite irriterad. Fans några där personer som jag undrar vad i H*vete de gör här på min blogg.

En kille uppmuntrade att killar gillar att ha fett att ta i.
En kvinna babblar om att hon är stor men alltid haft pojkvänner och fött barn o tralala.
Inte för att trycka ner henne. Hon värkar ha ett fint liv, och jag gläds och avundas en gnutta att hon kan älska sig själv. Det är ju det livet handlar om.

Och båda dessa två kom med frasen i stil med: "skit i vad gymnasiekillar tycker"

Okej... OKEJ...
Jag borde inte bry mig om dom här. Dom hör inte hemma på min blogg och förstår inte heller. Men det är väl just det som irriterar mig, att dom inte förstår ett skit och ska börja ifrågasätta det!?

Jag har sällan varit singel sedan jag var 15. Jag mins inte en enda gång NÅGON skulle kallat mig tjock. Förutom min bror då, men syskon är ju syskon.
 Jag har aldrig blivit kallad tjock av någon av mina killar. Det handlar inte om det. Det handlar om mig! JAG har en ätstörning. JAG har ett mål. JAG vill vara smal. JAG vill INTE vara fet!
Jag skiter fullständigt i om andra tycker jag är för smal eller om jag är fin eller what ever.
I mig bor Ana, och JAG lever mitt liv med ana och där ingår mina tankar och beroenden och svältande. Det här förstår andra Anas.

Det här är inte logiskt? Vår verklighet är inte den samma som er som skrev dessa kommentarer. Ni ser inte världen som vi gör det.

Visst jag pratar om och tänker alltid på vad andra tycker. "Ser andra att jag gått ner i vikt?" "Folk tror väl inte att jag är tjock för att jag äter det här" "Oj nej jag gick upp 800gram, hoppas ingen märker något"

De här är tankar som jag hjärntvättar mig med, har tvingat mig att tänka och som sedan blivit reflexer. För det är motivation att klara av att inte äta.

Tror ni att flickor som väger 30kg och håller på att dö av anorexia tror dom är tjocka? Visst deras verklighetsuppfattning är annorlunda från er men dom är ju inte efterblivna heller. Det spelar ingen roll att du säger att jag ser smal ut. Visst jag blir jävligt glad, peppad och får motivation och bekräftelse. Jag blir lycklig för stunden. Men det kommer ju inte få mig att sluta. Det är JAG det handlar om.
Herregud blir bara så irriterad på att man alltid ska sitta och skylla på andra saker än var problemet ens sitter. Och ännu mer irriterad att man ska ge sig in i en diskussion som man överhuvudtaget inte förstår.

Huh, sorry men blev så frustrerad. De blev ju ett inlägg iallafall, Nåja love you guys!

Bryta vanor?

Hejjsan!
Denna vecka har gått relativt bra! I fredags vägde jag 62kg så det går nedeåt, sakta men säkert.
Men tyvärr så blev det snacks och mat fredan och lördagen. Har inte ätit någonting idag och planerar fasta 3 dygn framåt.

Jag brukar ju ge tips. Men idag har jag inget tips, utan mer brist på tips.
Hur bryter man egentligen vanor? Det är min fråga.  Det gäller ju egentligen allting, vanor är ju det som är svårast att bli av med.
 Min vana är att på helgerna får man äta godsaker. Så är det nog för många. Fastän jag har bestämt mig att svälta, fast mitt kontrollbehov är starkt, så liksom brister det på helgen. Idag frossar jag inte som jag gjort under någon period i mitt liv. Jag tillåter mig att äta. Problemet är bara det att det ofta blir flera dagar, altså fredag, lördag och söndag.
 Hur bryter man egentligen den vanan? Att man inte myser och äter gått på helger? Ska forska i det den här kommande veckan, allt finns ju på google egentligen, men jag frågar er, har ni några tips?

Jag hatar vanor, och ännu mer ovanor. Jag hatar beroenden. Jag skulle kunna tänka mig tillåta mig att typ äta en onsdag och ha en gåttedag då, bara den dagen. Jag vill lära mig att hålla mig undan för mat på helger. Hatar att den vanan sitter så djupt.  Jag vill ju kunna kontrollera mina egna vanor.

Ja så det är frågan. Hur bryter man vanor som dessa?

Utöver det siktar jag på en vecka med framgång!  Vill se 5an där på vägen när jag når 59,9 eller mindre. Lycka till ni också. Ni kan om Ni vill!

Ta hand om din hud

Hej på er!

Kom nyss från min 5,5 km promenad. Har inte ätit någonting sen söndag, men känner inte ens hunger. Kontrollbehovet starkare än nånsin. :)

Jag ska ge ett tips idag, länge sen, eller hur?

Jag har pratat förut om att förutom att låta bli att äta och bli smal så är det viktigt att ta hand om kroppen. Jag gick ner 20 kg på 2 månader när jag var på sjukhus. Jag var dessutom fysiskt skadad så hade ingen möjlighet att röra på mig. Det tog till Juni för mig att ens börja kunna ta promenader och till augusti innan jag kunde börja träta.
 Oh my, tror jag aldrig hatat min kropp så mycket som jag gjort under den här tiden. Att gå ner så mycket i vikt på så kort tid är ingen bra ide, ännu mindre om man inte rör på sig. Varför? Jo, för huden hinner inte med. Vår hud är egentligen väldigt skör.
 För mig, fast jag vägde 68kg i somras så hade jag celluliter och bristningar. Kände mig som en gammal tant. 20 år och celluliter? Fyfan altså.
 Men sedan jag kunnat börja träna så är jag väldigt noga. Under sommaren och hösten så gick jag varje dag och cycklade 40min 5ggr i veckan på en motionscykel, intervall förstås. Förutom det är jag noggrann med att träna benen varje dag, squats bl.a. Även andra övningar för låren och rumpan.
 Idag är mina celluliter borta, bristningarna finns kvar men de lär vara ärr från puberteten när jag var 13 läste jag nån stans, att alla har sånna. Nåja, får lära mig leva med dem.

NÅJA, så lärdomen av det här: När ni går ner i vikt, se till att träna musklerna specifikt på låren och rumpan, kanske även magen beroende på kroppstyp. Jag vet att det är enklast att bara sluta äta och inte röra på sig, men du får faktiskt en finare kropp genom att träna den, åtm förebyggande.

Några tips hur du kan ta hand om din kropp:

- Duscha kallt!
  * Okej jag vet det låter hemskt, men att börja sänka temperaturen gradvis, så med tiden blir du van med att duscha UTAN det där kokheta vattnet. Hett vatten förstör kroppens elastitet, dessutom är det mycket bättre för håret att duscha kallt.

- Peela huden!
 * Body scrub finns som produkter, även handskar som skrubbar huden är bra.

- TORRBORSTNING!
 * Både det här och body scrub är viktiga och effektiva. När vi skrubbar huden så stimulerar vi Hudcellerna och allt vad det heter, vilket gör (som med hårbotten) att död hud frigörs och huden förnyas och blir mer elastisk, alltså smiter åt din kropp, och ben, mera.

- och viktigaste av allt: Smörj in kroppen!
 * Återfukta kroppen, jag smörjer in mej efter varje dusch. Dessutom om du återfuktar rutinmässigt föryngrar du din hud med flera år. Längre tid till rynkorna ;)

kom ihåg, det är inte jag på bilderna,  bara thinspo

Kram och lycka till!

Förlåt

Hej.
Jag vet inte hur jag ska börja eller ens förklara, men jag försöker, Ursäkta för längden.

När jag var 16 år var jag med i en trafikolycka. Jag hamnade på sjukhus. När jag kom hem en vecka senare hade jag ingen matlust. Jag började gå ner i vikt och kände extasen över det faktumet. Där startade det, eller gjorde det? Hade det kanske redan börjat från första dagen jag inte fick den bekräftelse jag behövde. Var det händelsen som fick bägaren att rinna över?
 Den kvällen, november 2012, började resan till en smalare, snyggare Jag, men också resan till ätstörningar, depression, prestationsångest, panikångest och även 3 självmordsförsök.
 Kunde jag gått tillbaka i tiden,  säga åt mig själv att låta bli, hade jag gjort det? Nej. Jag tycker allt det här är värt det för att bli smal.

Redan här kan jag säga er, ni som läste det här och inte förstår, inte håller med, tycker att jag är sjuk. Ni ska stänga ner den här fliken. Det säger jag inte för att vara taskig eller dissande. Utan eftersom då har ni ännu en chans att inte sjunka ner i det här helvetet. Ni kan komma undan mycket lindrigare.

Ni andra som håller med mina sjuka värderingar, häng kvar, men innerst inne vill jag be er dra också..

Jag googlade pro ana blogg här nu ikv, min blogg var en av de första träffarna. Jag kom in på den, läste kommentarerna, och ärligt talat så känner jag bara att jag förstört ert liv.
 Men samtidigt vet jag att jag inte har det.
Såhär ligger det till. Januari 2014 hittade jag pro ana. Jag startade min blogg kort där efter, mest som en dagbok för mig själv, en hjälp för mig att nå mina mål.
 Jag har sagt det förr, jag uppmanar ingen till en ätstörning. Jag utgår från att de som kommer in på min blogg redan är "sjuka" (obs, med "sjuka" menar jag följande, vi är sjuka, i samhällets och vårdens ögon, det är fakta. Det är inget friskt beteende vi håller på med. Skillnaden är bara den att i vår lilla Pro Ana bubbla, värld, så är detta "sjuk" vårt mål, vårat liv, vårat mål. Vi ifrågasätter inte ens vår gud ANA) och därmed är ni redan inne i det här. Det spelar ingen roll om jag skrivit alla dessa inlägg, eller om någon annan gjort det. Vi systrar söker efter lösningar, tips, magi, what ever, och då är det antingen min blogg ni läser eller någon annans.

Jag önskar att jag kunde träffa er alla, se er i ögonen, och säga SLUTA!
men det är inte det ni vill höra, så jag tänker inte tjata.

Jag har varit inaktiv. Hela 2016 led jag av konstant ångest. Jag hade utvecklat en depression, men fick ingen hjälp mot mina ätstörningar, jag såg ju inte "ätstörd ut.  Det här jäävla landet lixom. Aja,

Ni är intresserade av min resa, så här kommer den, brutalt ärligt. Min längd, 176cm.
Januari- mars 2014 vägde jag som minst, 57,5 kg som minst.
Efter mars 2014 gick jag upp i vikt och till sommaren vägde jag 70kg. Ätstörningen funkar inte permanent, svälter man sig själv förstörs hjärnan så mycket att allt förstörs.
Till hösten 2014 vägde jag ca 75kg.
Våren 2015 vägde jag 85kg.
Därefter pendlade jag mellan 85-90kg  hela 2016.
1 januari 2017 lades jag in på sjukhus, pga grov ångest och självmordsplaner. Jag var kvar på psykiatriska till mitten av april 2017.
Under januari och februari 2017 gick jag ner till 70kg. 20kg viktnedgång, på 2 månader och ingen tog min ätstörning på allvar även då.

Idag väger jag 63,9 kg. Mitt kontrollbehov är värre än någonsin. Jag mår bra, jag överlever och är till och med glad. Men allt styrs av mitt sjukliga kontrollbehov. Hjärnan hittar ett sätt att överleva. Min hälsa och depression hålls utanför mina höga murar som är unjefär utanför lungorna. Utanför murarna är mina tankar, min depression, mina känslor, min hunger.
 Muren är byggd av mitt kontrollbehov.
Denna mur är starkare än någonsin. Det är väl även därför jag klarar av att inte äta nu.
Jag svälter mig inne i veckorna och har en dag på helgen då jag äter i princip vad som hellst.
Senaste månaderna har jag inte varit "intresserad" av min ätstörning. Jag tränar och håller vikten stabil, som då legat runt 65-66kg.

Nu mår jag sämre, av några anledningar, och jag klarar inte av det, jag kan inte ta itu med mina problem för då kommer jag inte överleva. Så jag låter bli att äta, bygger min mur ännu starkare, mitt kontrollbehov skyddar mig, och jag mår bra.

Vet inte vad ni ska göra med den här informationen, kanske ett tips?

Saken är den. Min ätstörning utvecklas. Alla sätt jag hållit på med förr, där inräknat bloggen, anteckningar, thinspo, har inte hjälpt. Jag har alltid fallit tillbaka och gått upp i vikt. Min ätstörning hittar vägar, söker, försöker hitta sätt att överleva.
 Detta kanske låter luddigt. Jag har ingen personlighetsklyvning. Jag är inte galen. Jag är jävligt intelligent ska jag säga er. Det är fakta. Fakta är en sak, jag vet att ätstörningen är en sjukdom, jag vet att jag aldrig kommer bli frisk sålänge jag svälter. Jag vet att det inte går att leva ett liv genom svält. Någon stans vet jag även att jag aldrig kommer väga 53 kg.
MEN, Ätstörningen styr mitt liv. Fakta är en sak, verklighet en annan. I min verklighet är ätstörningen ett faktum. Jag har levt med den så länge. När ingen annan funnits där, när inget annat hjälpt. så¨har alltid Ana funnits hos mig. Ana och mitt kontrollbehov. Egentligen är dessa två samma sak, samma person, samma lösning.

Ana finns alltid där för mig. Det är så jävla sjönt att stänga ute verkligheten, alla känslor, alla sorger och bara klänga sig fast hos sitt kontrollbehov. Tunnelseende, målinriktning. Svindeln som träffar en varje morgon man stiger upp och försöker ta sig till vågen. Se siffrorna minska.

Det här blev jävligt flummigt. Men det är på nåt sätt en förklaring, en ursäkt till att jag bara stuckit.
Jag vill inte att ni ska må som ni mår. Jag vill att ni alla ska må bra. Men världen är jävligt orättvis och alla är inte naturligt pinnsmala.
 Jag lyckades inte bli smal genom att driva denna blogg, jag lyckades och kommer kanske till och med lyckas nå mina 53kg, genom att gömma mig innanför min mur. I min lilla värld behöver jag inte mat, svindeln hör vardagen. Det är mitt liv.

Ni som läst allt hit, jag vet att ni är som jag. Vi lever i vår lilla bubbla. Vi väljer bokstavligen döden framför att vara feta. Vi tar till alla medel för att  bli smala, tunna, vackra. Vi är systrar, vi är Anas.
Jag tänker inte sitta och säga åt er att ni gör fel, för i vår värld fins ingen logik, ingen övrig fakta. Vår fakta är att det viktigaste i livet är att vara tunn. Det är det vi lever för. Det är vi. För vi är ju inget annars?

Varför fick jag en ätstörning?
Jag blev inte bekräftad. Under hela min uppväxt blev jag aldrig sedd, aldrig bekräftad. Så hur får man uppmärksamhet om man känner att ingen ser en? Jo, vissa väljer den här vägen. För blir man anorektisk ser folk en. Då blir man sedd, bekräftad, älskad. Eller blir man?
Varför har du din ätstörning? Jag säger inte att du ska sluta svälta dig och bli frisk. Men att fundera över vad som gick fel i livet kan vara viktigt. Det var nog inte ditt fel. Du valde inte Ana, Ana valde dig.
Men det tror vi inte på. Vi måste visa att vi är dugliga för Ana.
Kontroll, svält, tunn, skinny, ben, ben BEN! Det är vad vi behöver göra för att bli sedd av ana.

Jag vill önska er lycka till. Jag vet ärligt talat inte om det här är ett farväl till bloggen, eller om jag kommer uppdatera då och då. Vill bara informera så ni inte klistrar er fast vid denna blogg. För jag är inte aktiv, inte längre. Dock har jag många inlägg där ni kanske kan finna inspo.
Ta hand om er nu systrar,

Kram
En av er Anas

En sak måste jag bara tillägga. jag har sagt det förr men tydligen är det oklar. Det är INTE jag som är på dessa bilder. Det är bara inspo jag lägger in för att förstärka mina inlägg. Jag tycker inte att jag är tillräckligt smal för att vara en inspiration för er.

Tillbaka?

Hejssan,

Jag kom egentligen in här på min blogg av en slump. Såg alla kommentarer och sedan även alla mail. Jag känner mig taskig som "lämnat" er, men samtidigt vet jag inte hur jag skall komma tillbaka..

Jag tänker skriva ett långt inlägg här snart, troligen det längsta någonsin, men de kanske är nödvändigt. Kanske en förklaring, eller en ursäkt.
Aja men jag återkommer.
Jag har försökt svara er alla som skickat mail och hoppas ni kan förlåta att jag inte svarat eller varit aktiv sen 2016.

Kram