Förlåt mig detta långa inlägg. Men jag behövde skriva av mig. och det är bara ni mina systrar som kan förstå mig!
Jag vägde 57,3kg som minst. Jag såg bilder av mig själv, såg mina ben. Jag var fanimej smal förr. Idag väger jag 80kg. Men vadå? bara för att man är normal viktig. Är man frisk då? Jag är inte frisk. Jag är sjuk. Jag tänker inte på något annat än min kropp. dag in dag ut. t'nker på mitt misslyckande. Hur fan gick de tilll? hur fan blev jag så fet igen!?
Jag är sjuk. och jag har börjat se de mer o mer. Jag känner ingenting. eller jag vet inte. Altså känslokall och känslodöd e ju tecken på depression. Men jag är inte deprimerad? Mitt självförtroende e satan på topp. Jag vet att jag är bättre än allihop. eller de e sidan jag visar utåt... När jag är med en kille i sängen, om de handlar om att han vill ta av mig kläderna blir jag spänd, drar in magen. känner mig osäker...
Mina känslor? Jag e glad dygnet runt. Ibland då jag är med mina vänner skrattar jag åt ingenting oavbrutet, är så jävla lycjlig och glad. jag älskar mina vänner och mitt liv. Men... altså va? de e som att alla mina känslor sitter utanpå? Jag blir arg och irriterad jo. men de e som inte på riktigt. Det är så svårt att förklara.... Jag blir aldrig arg på någon, aldrig ledsen, Jag har inte gråtit på vette fan när. Mitt förhållande med en kille jag haft i 2 år tog slut, Jag brydde mig knappt. Mitt andra förhållande på 3 månader tog slut. jag bryr mig inte? killen gråter åt mig, han e fan så djup, han berättar alla sina känslor, gråter och ber mig att bry mig, men jag bryr mig inte ett dugg!
Min bästa vän, han är sjuk, altså psykiskt, han har varit inne på sluten avdelning, han har varit nära att ta livet av sig. Jag bryr mig inte? vad fan är de för fel på mig.... jag vill känna sorg. Jag vil svälta mig själv igen, bara för att bli deprimerad, ligga och skrika i min säng och gråta, bara känna tårarna, jag vill må dåligt, bara för att få känna något....
JAg är så förbannad nu. Mina två bästa vänner. dom lyssnar inte på mig. Då jag säger jag vill gå i terapi så ssäger dom jag är dum o överdriver. Dom tror jag är en dramaqueen, dom fattar ju inte att jag är sjuk. Jag går snart ut gymnasiet. Vad fan ska jag göra? jag vill fan svälta mig på riktigt. Vill bli så nedbruten så folk märker, så dom lägger int mej på avdelning. Det skulle fan va så sjönt. Sitta på avdelning i 12 månader och bara få vara deprimerad... man skulle fan få känna något då åtminstone, ilska, depression, sorg.... jag vill gråta...vill kunna bli kär, vill älska vill bli sårad.
I helg blev jag totalt lekt med av en kille, jag gillade honom fkatist, han va hos mej, hångla med mig, och direkt efter så dissa han mej, utan ett ord, jag kände mig nedtrmapad men är messt chokkad, varken arg eller ledsen, jag bryr mig inte?
jag vill ha mina känslor... jag vill att folk ska se jag e sjuk. Man kan inte säga att man har en ätstörning, folk frågar ju bara då: jaha varför är du inte smal då?
Studenten är snart. fan man blir student 1 gång i livet. Borde man inte va smal och grassiös till det? altså jag måste svälta. Jag saknar Ana. ANA vår Syster, vår Mor. Vår GUD... hon ska hjälpa oss, hon kan hjälpa oss, hon är vår räddning, vårt stöd, vår bästa vän, vår ENDA VÄN. ANA förstår oss... Vi är alla systrar vi behöver varandra.... Vi är inte som andra, kära anas, vi är speciella, utvalda. Vi klarar att svälta. Att svälta, det är en kraft inte alla klarar av. det är svårt, det är ingen barnlek... Det är allvar. ÄR DU UTVALD!? BEVISA DET FÖR HELVETE!
Jag har klarat det förr, jag ska klara det igen! jag ska bli smal, ska visa alla. NI ska hjälpa mig systrar, och jag ska hjälpa er. GE ALDRIG UPP! intte ens när det känns som omöjligast.
förlåt mig det långa inlägget, men jag behövde det här. Tack mina systrar <3
vill inte du bli som henne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar