Hej Alla. Har dragit mig från att logga in på bloggen, helt enkelt för att det är för ångestfyllt. tog mig nu ändå och planen var helt enkelt att radera den från jordens yta. Sedan märkte jag att folk kommenterar fortsättningsvis sporadiskt. Trodde liksom ingen läser bloggar längre, men vafan, vi dras ju till all ätstörningspropaganda vi kan. Bloggen är 10 år nu.
Hade som sagt tänkt radera hela allting. Jag har varit sjuk i min ätstörning i 12 år. Det är en stor del av livet minsann. Sjukdomen är där, försvinner aldrig och kommer antagligen leva med den resten av livet. 12 år.. det är försent för vård helt enkelt. Men samtidigt som man mognar mognar man även i sjukdomen. Jag kan inte hantera bloggen på samma sätt eftersom jag fokuserar på andra sätt att göda min sjukdom. Ni kan inte hjälpa mig längre, bloggen kan inte hjälpa mig längre.
Vissa av kommentarerna var från er som söker sig hit av den uppenbara orsaken. Men även andra som ville adressera hur sjuk jag är. Jag funderar som sagt att ta bort bloggen för jag tror inte det här är någonting som ska finnas på nätet. Men sånna som vi hittar den oavsett.
Jag kommer aldrig bli frisk. En ätstörning, i vilket uttryck det än tar sig, är ett långsamt självmord. Som svar på en kommentar: Självklart kommer vi dö. I slutändan är målet med svält att bli så smal att man försvinner. Förstår ni hur jag menar? Man behöver inte ha ansvar, man behöver inte ta itu med vardagen. Man behöver inte känna ångest, smärta, panik, depression och dödslängtan konstant, för man har ju sin ätstörning. Man behöver inte vänner och familj, man har sin ätstörning. Och har man tillräcklgt tur får man tillsist dö med sin ätstörning. <3
Tycer ni det låter vulgärt? Överdrivet? Vår sjukdom handlar till stor del om hur verklighetsfrånvänd man blir. Ens prioriteringar. Konsekvenserna. Jag tar inte illa upp. Jag är sjuk. Och min högsta dröm är att få dö.
Du kan inte leva med en ätstörning utan att få en depression på köpet. Det är facts. Du förstör nivåerna i hjärnan, fettlagren i hjärnan, och så småningom lever vi inte i samma värld som "friska" gör. Vad tycker ni är viktigast i ert liv? Era föräldrar? Din Påjkvän? Dina syskon? Vänner? familj?
Nej. Det viktigaste i ditt liv är ätstörningen. Inget av det andra kan komma före din ätstörning. Och det är fakta. Tycker du det lät helt fel? Eller sjukt? Maybe, men det är så sjukdomen fungerar.
Vi får ätstörningar av olika anledningar. Samhället, fatshaming som små av barn och vuxna, kommentarer om våra kroppar, mäns fixering kring kvinnokroppar. Vi får ätstörningar av anledningar som inte direkt syns men som kan vara de mest övervägande. Känslor vi inte klarar av. Övergivenhet, ensamhet, prestationsångest, räcker inte till, är inte tillräckligt bra, är aldrig tillräckligt bra. Fula, oattraktiva. Ensamma, ingen uppmärksamhet, ingen bekräftelse, noll självkänsla. Tröstäter, hetsäter, svälter, spyr, bara för att kunna hantera känslor som en enda människa inte kan klara av. Känslor dödar en. Depressionen dödar en. En promille av ätstörda svälter ihjäl i den bemärkelsen.
Ätstörning är inte bara anorexia, ortorexi, bulimi, hetsättning, fetma. Det är alla former av osund relation till mat, men tyvärr anser samhället ännu att du måste vara smal för att ha en ätstörning. Vi dör alla, ett långsamt självmord. Vi dör själsligt som fysiskt.
Vad tror ni? Jag låter bloggen ligga uppe en vecka till sen raderar jag en blogg jag haft i 10 år, sporadiskt uppdaterad. Käns sorgligt. Vi har ju även varit vänner en så lång tid... Men Med mina resultat kan ju kanske säga vad ett liv som pro ana ger och vad en ätstörning ger. Jag väger just nu lika mycket som när jag insjuknade i min ätstörning. Jag har vägt 20kg mindre och 20kg mer. Det är en ändlös spiral. Ni kommer aldrig att nå målet. Men vi slutar ju aldrig försöka eller hur?
Till er som börjat ha en ovanlig attityd mot mat, ni som börjat fokusera på mat, blivit höga av känslan att gå ner i vikt, överväg var ni är i ert psyke. Skaffa hjälp. Gör det nu. Det är försent tillsist.
Till anhöriga: ser ni någon med en ätstörning, speciellt om det är ett barn eller tonåring. GÖR NÅGONTING! Tig inte om problemet. Sök vård. Gör nåt nu. Det värsta ni någonsin kan göra är att vara tysta eller tänka "det går över". Sök hjälp. Det kanske kan rädda människan. Var inte rädda, ta kontakt med vården, gör det idag.
Tack för den här tiden.
