Men om jag ser det negativa så blir jag fan så nere, skulle häldre ha mellanår och arbeta och bo hos min kille men det skulle aldrig mina föräldrar förlåta mig för, dessutm är det omöjligt att få arbete.
En baktanke som snurrar är att jag ska låta bli att äta, så jag blir så liten smal och sjuk så jag blir tvångsinlagd på sjukhus. Kan ju inte gå i skola mer då. Kanske skulle slippa göra något nästa år då.
Saken är den. fasst det inte merks utåt så är jag deprimerad. Jag är deppad. Men inte så jag känner mig nedstämd hela tiden, eller jo. Hur ska jag förklara. Jag håller undan min depression. Men hur märks det, jo jag är otrygg hela tiden och överallt. Då jag skulle börja på ny skola, då jag ska ta an utmaningar, enda sättet för mig att klara av det är att förtränga alla känslor, flyta på, och inte sätta mig in i det egentligen. Då jag flyttade till internatet och skolan, jag tog på mig min vanliga mask, stängde av känslorna och tvingar mig, intalar mej själv att jag trivs och mår bra och att det är roligt.
Det är inte olidligt här, det är det inte. Jag kan överleva ett år här, det är en bra erfarenhet. Som sagt, jag klarar mig, OM jag stänger ut alla känslor. Struntar i otryggheten.
Samtidigt drar det här ner mig. Jag är så trött på utmaningar, nya saker, otrygghet. Vill inte. Vill ligga ensam hemma i mitt rum i min säng och aldrig mer se världen. Jag vill bara vara ifred.
Enda gången jag är trygg är då jag inte ätit på dagar. Då jag känner hungern och tomheten. Då påminns jag att Ana är med mig. Då är jag inte ensam. Ana är en trygghet för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar