Självmordstankar

Självmordstankar? Då jag hört det ordet och flickor som pratar om det har jag alltid tänkt att de är dramaqueens. De som tar livet av sig är sjuka. Alla människor har en instinkt som gör att vi vill leva, att vi inte tar vårt liv, att vi är rädda om vårt liv, inte tar livet av oss helt enkelt.

Jag har helt enkelt alltid varit skeptisk mot självmordstankar och aldrig tagit det på allvar. Samma sak då folk skär sig, har alltid tänkt det är så barnslit och dramatiskt. Så kanske många tänker, tills man drabbas av det själv....

Då man ligger i sin säng på natten, tänker. Kommer fram till att inget i livet egentligen spelar någon roll. Serriöst. Man funderar och funderar. Det enda som ligger framför en är lidande. Studerande, jobb, osäkerhet, hela tiden nya utmaningar. Aldrig får man känna sig trygg. Man är inte ens vacker.
 Då kommer tankarna. Hur lätt allt skulle vara om det bara fick ett slut. Men alla som skulle sakna mig då? Familj, kille, släkt, vänner? Men vadå, om jag ändå är död, så inte lider jag av hur dom lever vidare sina liv.

Vart kommer man då man dör då? Inte till himlen eftersom man valt ta sitt liv? Men de spelar vel ingen roll ändå. Om jag bara hamnar i ett svart tomrum, eller bara slutar finnas. Jag lider inte av det. Rätt som det är så räknar jag alla som skulle komma på min begravning. 98 personer kom jag fram till. Minst. Jadå inte så dumt...

Hur skulle jag gå till väga då? Stå på ett tak.. eller klättra upp i en telefonstolpe eller vad dom nu heter, ni vet dom där riktigt höga. Sen bara ta mod till sig och hoppa. Så finns det ingen återvändo. Om man ens känner någon smärta varar den bara någon sekund. Sen är jag borta.

De här tankarna går genom mitt huvud en natt. Tänker, på söndag gör jag det, då fins jag inte längre. Då är jag borta. Sen kommer ångesten över mig. Jag förstår att det här inte är några flyktiga tankar. Det är allvar. Jag planerar, seriöst, mitt avslut på livet. Jag planerar att jag kommer vara död om 4 dagar. Jag är ingen dramaqueen. Jag är seriös. Jag vill ta mitt liv. Jag är kapabel att ta mitt liv.

Jag vill bara gråta, för jag börjar bli rädd, rädd för mig själv. Men jag får inte gråta. Min rumskamrat ligger och sover i samma rum. Jag kan inte gråta. Tänk om jag ändå skulle kämpa ett tag till. Inte ta livet av mig.

Men jag är ju sjuk. Jag saknar den här instinkten att vilja leva. Jag är sjuk. Jag vill ha hjälp. Jag vill skrika till min mamma, till mina vänner, till min pojkvän hur det ligger till. Att jag har självmordstankar, att jag svälter mig själv, att jag är deprimerad.
 Men det är ju omöjligt. Ingen skulle ta mig på allvar. Jag kan inte säga att jag svälter mig. Jag är ju för fet för att ha en ätstörning. Min mamma tycker att depressioner är något patetiskt och barnsligt. Hon skulle aldrig förstå. Ingen kan förstå. Ingen skulle ta mig på allvar. Alla skulle bara tänka att jag är en dramaqueen som vill ha uppmärksamhet. Samma tankar jag har om andra som säger de har självmordstankar.

Jag lider inte med dem. Jag tycker fortfarande de är barnsliga dramaqueens som bara vill ha uppmärksamhet. Jag tar dem inte på allvar. Ingen tar MIG på allvar

Jag behöver hjälp. Jag är sjuk. Jag har varit sjuk sedan jag var 16. Men jag kan inte få hjälp. Ingen ser, ingen hör. Det enda sättet att få hjälp är att svälta mig. Jag måste bli anorektisk så att folk ska se, så jag får hjälp. Snälla, fins det inte någon som kan hjälpa mig :'c