Vet ni vad vi har glömt att fira? Jo, min ätstörnings 5års dag! Hipp hipp hurra för ida är din födelsedag!
Njä inte idag, rättare sagt 10 dagar efter 18 november, altså 28 november. Jävla inveklat jag gör det. Iallafall! För en tid sen fyllde min ätstörning 5 år. Jag har alltså levt med min underbara kompis i 5 hela år. Vad har vi åstadkommit då, hmm ja när jag insjuknade vägde jag 74kg. Jag kommer ihåg att till julfesten som var 20 december vägde jag 68-69kg. Februari 2014 vägde jag som minst 57,8kg ish, vi ska slå det rekordet!
Idag, 5 år senare väger jag 60,7kg.
Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. 5 år, det betyder i statistiska mätningar att det kommer ta 15 år för mig att bli frisk från min ätstörning. 15 år, jag är närmare 35 då. Som jag tidigare berättat om min motivation nu eller snarare brist på motivation, så vet jag ju inte var jag ska landa. När är man klar med det här? Jag trivs inte med mig själv nu, jag tycker redan jag ser vidrig ut så tänk när jag väger 55 då, eller 50? Ska jag gå ner så mycket i vikt att jag får anorexia, blir 45kg och sedan svälter ihjäl, bokstavligen. Jag har faktiskt ingen vidare lust att dö för tillfället. Tycker att tillvaron är ganska bedräglig nu jusst. Håh, första gången jag sagt de på några år.
Jag tänker ju inte gå upp i vikt iallafall, aldrig i helvete jag tänker bli tjock igen. Lovar er att jag tar livet av mig om jag låter mig bli tjock, nej fyfan!
Hoppas folk fattar att det är sarkasm på hööööög nivå!
Jag försöker att inte tänka långsiktigt. Därför att det fins ju ingen bra väg. Man kan inte leva med det här permanent. Vad hjälper det om jag ändå aldrig är tillräckligt smal. Det fins ingen annan lösning, än att bli frisk och jag har inte en jävla aning om hur jag ska bli det. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra. Vet inte hur jag någonsin ska bli frisk. Kanske aldrig blir.
Så, min kära 5åriga vän, min ätstörning, du har förstört mitt liv. Rent av förstört det! Jag kommer aldrig få tillbaka dessa 5 år, eller kommande 15åren. Mitt liv är förstört. Punkt på det.
Jag har väl inte så mycket mer att säga, vad gör man liksom.
'Hejdå med er, tack för att ni läser ni få som är kvar <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar