Kom inte nära mitt kontrollbehov!

Hej på er. Förlåt för sen uppdatering. Nej jag har inte gått upp i vikt, jada jada jada och allt det där.

Förlåt, men jag har ingen att prata med. Jag grät idag för första gången på säkert ett halvår, hihi. 

 Alltså jag vet inte var jag ska börja. Jag är bara så ledsen och så in i helvete förbannad, på allt och alla men framför allt på mig själv. Jag har fuckat upp det så in i helvete för mig själv. Inte själv, vill kunna säga att andra varit till stor hjälp för att sätta mig i den här situationen, pressat och fixat och totalt struntat i mina åsikter. Men samtidigt så är det mitt fel och ingen annans. Kan inte skylla ifrån mig hur gärna jag än vill. Jag är iallafall i en sån jääävlig situation.

Trodde jag  verkligen att jag hade chansen till ett normalt liv. Jag vet inte vafan jag tänkte med. Att allt skulle bli bra? Att allt kanske inte var så farligt och allvarligt. Att jag kanske skulle kunna fortsätta med det här, med att låtsas vara normal. Vafan tänkte jag med. Verkligheten hinner ikapp, det gör den alltid. Jag är inte normal. Jag är så jävla sjuk. Så jävla sippad, flippad, förstörd, sinnessjuk! Jag kommer inte ifrån det bara för att jag vill. 

Vet ni vad jag blir så in i helvete förbannad på. När folk tror dom känner mig. Tror dom vet någonting om mig. Tror att dom kan skydda mig eller hjälpa mig. Vet ni vad jag blir förbannad på? När människor, vilt främmande människor tror dom känner mig. Får för sig att jag inte äter för att jag är så smal och inte äter kex eller kakor till deras jävla kaffe. När vilt främmande människor TROR att dom kan ta sig friheten, att dom har all fucking rätt i världen att halft tvinga i en mat! "TA ETT KEX! TA EN BULLE. KOM OCH ÄT NU! DU MÅSTE ÄTA!" 

 Har ni tänkt på en sak. Hur i helvete kan vissa människor tro att dom har rätt att tjata på någon att göra något. Att kräva av mig att äta fastän jag säger att jag är mätt. Om jag inte vill ha då. HUR I HELVETE kan man ha mage till att sitta och säga så här åt folk. Det är sjukt egentligen. Tänk om jag skulle sitta och säga till folk: Men far på toa nu! Gå nu! JO! Prova dushen också! Duscha nu! NU! eller: klappa katten nu! klappa hunden! JO GÖR DET NU!

Alltså jämför med vanliga saker. Är det inte sjukt? Hur fan är vissa människor uppfostrade egentligen.

Vet ni vad som stör mig. Vad som stör mig mest. För att inte tala om hur dom här människorna ens känner till mina "matproblem" från första början. Det är mitt liv. Inte deras. Men det som stör mig mest. Dom har hört att jag har matproblem. Hah, alltså jag blir så arg. okej, såhär:

Tror dom här människorna SERRIÖST, att jag kommer bli frisk, POFF, genom att dom tvingar i mig ett kex. Men kanske om dom tvingar i mig ex antal kex så blir jag frisk. Alltså jag blir så arg.

Jag har pratat med 3 läkare, 7 fucking psykiatiker! 3 satans psykologer, och för att inte nämna alla sjukskötare, 3 fucking experter som arbetar på ätstörningsklinik plus en jävla läkare specialiserad på ätstörningar. INGEN vet vad dom ska göra med mig. DOM VET INTE! 

 Det känns som skryt att säga att min ätstörning är såhär allvarlig, såhär unik, såhär långt gången. Men det är bara skryt i anas värld. I "deras" värld är det sant och bara så jävla sjukt. Ingen skulle ens vilja vara nära mig. 

 Jag vill inte heller säga det eftersom det käns som jag inte förtjänar den titeln. Jag är inte tillräckligt. Men det är fakta.

Alla dessa jävla läkare, psykologer och psykiatiker, dom vet inte vad dom ska göra med mig. Dom vet inte hur dom ska få mig frisk. Varje gång dom får höra djupare, mer om hur jag tänker, så ser jag deras funderande ögon, hur dom funderar, hur dom försöker få det att gå ihop. Ovetskapen. Hur fan ska dom göra, "hur fan ska vi göra med den här tjejen". Det är så. Jag vet ju det. Jag kommer aldrig bli frisk. Jag kommer aldrig bli frisk hur mycket jag än vill. Jag kommer aldrig bli normal. Jag kommer aldrig få leva ett långt normalt liv. Jag är fast. Det här är jag nu. Jag står här ensam. Med Ana. Jag vill både strypa henne och bara kräla upp i hennes famn och gråta. Hon har förstört hela mitt fucking liv! Samtidigt har hon alltid stått där medan alla andra har lämnat. När allting blivit kaos har hon alltid ordnat upp allting. Fått ordning i kaoset. Med enda betalningen, att jag svälter. Kanske det är värt det. jag vet inte. Det fins inga andra alternativ.

Så hur i helvete tror dom här människorna att jag blir frisk genom att dom tvingar i mig mat. Det känns så förlöjligande. Jag vet hur dom ser det. "Hon är en liten dum flicka som tänker för mycket på sitt utseende. Lilla stackars idiot" För så tänker folk om oss. Så tänker folk när dom hör anorexia. "Vi matar henne så blir hon frisk. Eller nej, men vi känner oss bättre eftersom vi fick henne att äta lite. Oj vad vi är bra, nu kan vi sova gått inatt när vi gjort den goda gärningen att få i den dumma lilla flickan lite mat åtminstone." Så sover dom gått, med ovetskapen att dom inte har ett enda fucking betydande litet problem i sitt liv.

Och där sitter den dumma lilla flickan. Förlöjligad, panik, ångest, förbannad så in i helvete. Dom har inte en aning. Så dom ska inte heller lägga sig i! Visste dom ens en tiondel av allt den där dumma flickan tänker och varit med om skulle dom bli chockade för livet och vilja låsa in henne på psyket. För där hör den dumma lilla flickan hemma egentligen. 

 

Hur kan folk tro, att dom ska få en anorektiker frisk genom att mata dem. De går ju bara hem och svälter igen. Dom vill väl. men jag vill inte gå dit. Jag kan ju  inte gå dit eftersom jag vet att dom ser mig som den dumma lilla flickan dom ska tvinga i mat. Hurfan kan den där människan ta sig rätten att berätta? Det är min sak. Inte hennes. Men har man en kompis som har en ätstörning så är det ju självklart att man kan berätta det för allihopa, men, bara om hon är smal. Bara om hon är benig. För det är bara då det kallas en ätstörning. Är du normalviktig eller överviktig men inte äter, då är det ingen som bryr sig. För det är ju inte samma sak.

Den här världen är så jävla sjuk. Folk är så jävla själviska och dumma i huvudet.

Förlåt för det här inlägget. Jag behöver  bara få skriva av mig. Jag är så arg att jag skakar. Så trött. Vet att ni inte förstår så mycket av den här "situationen" jag lagt mig i. Förlåt för det. Men jag vet inte vem jag ska prata med.

Jag har lagt mig i en situation jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Den hotar min kontroll, ger mig ångest, förlöjligar mig, stressar mig, pressar mig, försöker kontrollera mig. Jag skakar av ilska. Jag är beredd att strypa den människa som försöker kontrollera mig. Jag skojjar inte. Det är därför jag är så arg. Hjärnan skyddar sig. Försvarläge. Tvingar någon mig äta. Tvingar någon mig komma någonstans. Tränger någon sig på. Försöker någon kontrollera mig. Jag flippar. Jag kommer försvara mig med näbbar och klor, låt mig vara, LÄMNA. MIG. IFRED!!!!!!!!!!!

Tänker stänga av telefonen. Dom får lov att fatta. Jag bestämmer över mitt liv. Ingen styr mig, Duger det inte så försvinn ur mitt liv. Jag behöver ingen. Ingen och jag menar ingen! är värt att jag ger upp Ana, Att jag ger upp min kontroll. Inget! Ingen rör mig!