Tankar ur mitt inre - ni behöver inte läsa hela inlägget, men läs de färgade raderna.

Hej

LÄS SNÄLLA DESSA SMÅ RADER, innan det andra. 

Jag vet att detta inlägget är okristligt långt, sorry :') Men ni behöver läsa denna förklaring innan ni väljer läsa det som står här nedan. 

 Jag har skrivit denna text i ett onyktert tillstånd. Jag missbrukar inte droger eller någonting sådant. Utan denna kväll hade jag tagit en stark dos sömnmedicin som jag sällan tar. Detta gör mig en smula "hög" kanske. Jag kände jag måste få ur mig det här.

 Det här är tankar som kommer rakt ur min hjärna. Texten är väldigt råddig, stavfel förekommer och kontexten är lite förvirrande, I know. Jag vet inte om ni kommer få någonting ut av denna text, men ni gör som ni vill. Det gör ni alltid.

 

 Jag kan inte lova att jag kommer börja uppdatera igen. Men på något sätt är den här bloggen min fristad. Jag kommer knappast fortsätta förespråka att ni svälter er, fastän jag vet det är vad ni vill höra. 

 Jag vet som sagt inte hur jag gör. Men jag släpper in er i en del av min hjärna nu. Ta det med hänsyn, snälla.

Stay strong, keep on <3

Tankar ur mitt inre:

10.5.2020

 

Jag kommer aldrig bli frisk. Jag lider av en psykisk sjukdom som tagit över hela mitt psyke, hela mitt liv. Jag följer inte reglerna, jag äter inte rätt. Jag är inte överviktig men jag kämpar konstant till drömmen om att bli smal. Drömmen om att dö i anorexi. Mina släktingar ska inte behöva bära en tung kista. Jag vill inte ens ha en begravning därför jag är inte förtjänt att bli sörjd.

 Ibland tycker jag om mig själv. Jag kan se mig i spegeln. Jag är vacker, jag har ett vacker, tilldragande ansikte. Klär jag mig rätt är jag snygg, attraktiv. Jag känner mig fin, självförtroende. Jag får bekräftelse om att jag är snygg och vacker, folk dras till mig. jag vet jag ser okej ut, att jag i mina bäsata stunder är rolig, energisk och en bra människa. Nånting jag alltid drömt om.

 Jag kommer ifrån att varit en ful, opopulär tjej i tonåren. Ful, inget speciellt. Dålig frisyr, dåliga kläder. En äcklig kropp. En tyst mus som inte bidrog till någonting. Äcklig.

 Idag är sånt inte viktigt för mig. Don´t get me wrong here. Jag känner inte att jag behöver visa för mina mobbare hur jävla bra jag är idag. Hur jävla bra jag bär mina 176 cm. Mina långa ben som jag älskar. Jag känner inte jag behöver visa för mina mobbare eller nånting att jag är bättre, för jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om vad folk gjort mot mig som barn. Klart det har en påverkan på mig psykiskt. Men idag är jag nöjd med mig själv och fokuserar på mig själv och mitt liv.

 Delvis bryr jag mig inte vad andra tycker, samtidigt som mitt liv kretsar kring vad andra tycker om mig.

 De låter som jag skrutit som fan på mig själv nu. Men här kommer det. Jag är sjuk. I en sjukdom som är min största och fulaste hemlighet. Jag får inte berätta om den. Jag får inte. Det är förbjudet. Reglerna säger så och de är orubbliga.

 Jag hatar mig själv. Jag är inte självmordsbenägen men skulle någon rikta en pistol mot mitt huvud och hota mig skulle jag flina, jag skulle säga: tryck av 😊

 Det kanske låter burdust, och vissa tänker bullshit. Mycket jag säger tänker folk om mig, bullshit, dramaqueen. Du e en sån överdrivare. Men nej. Tror ni inte jag tänkt på det. Jag har ingen respekt för mitt liv. Jag är inte aktivt deprimerad och har inte självmordstankar. Men skulle någon ge mig chansen att få dö, så skulle jag välja döden. Jag välkomnar döden. Därför att jordelivet för mig är redan förlorat.

 To the point here, om jag någonsin kommer dit

 Jag har en sjukdom. En sjukdom jag aldrig kommer bli frisk från. Någon sa till mig att man ska bli frisk, att acceptera sin sjukdom är bullshit. Det är trash att acceptera sin sjukdom och ge upp med att bli frisk. I hans fall kanske det stämmer. Jaf kan inte relatera till hur andra diagnoser uttrycker sig. Men jag har gett upp.

 Jag började försöka få hjälp när sjukdomen redan funnits i mitt liv i 3 år. Det tog 1 år innan en enda människa kunde ta de på allvar. Sen slutade folk ta de på allvar. Jag går i terapi nu med en psykolog som inte kan värst mycket om ätstörningar vad jag förstått. Kbt kanske kan hjälpa mig bli frisk men jag vet inte. Det tog 4 år efter att jag för första gången sökte hjälp för mina ätstörningar, tills jag fick börja kbt. Jag vet inte ens om det är lösningen.

 Den här sjukdom blir bara värre och värre. Det är ett missbruk, en djävul, ett helvete, men hon är samtidigt min allra bästa vän. Man överger inte sin bästa vän, eller?

Psykiatrin har ingen stor kunskap om denna sjukdom. Jag lever alltså med en sjukdom som det inte fins ”bot” för. Ingen vet hur man blir frisk, hur man botar den. Jag kan inte få hjälp för ingen kunskap om vad för hjälp som krävs fins ens.

 Vad har jag för annat val än att acceptera, lära mig att leva med denna sjukdom, precis som andra är tvungna att lära sig leva med hjärtproblem, kroniska sjukdomar eller diabetes t.ex.

 Det är en sorg jag behöver gå egenom. En sorg att jag är tvungen att leva med det här resten av mitt liv. Det fins inget botemedel. Och den dagen man hittar lösningen kommer jag vara för långt däran..

Jag har levt med henne i 7,5 år nu. 7gånger 4 är 28. 28 år till tillfrisknande.

 Jag kommer aldrig kunna skaffa barn, för hur skulle jag kunna föra in barn till en värld med en mor som är sjuk. Hur mycket jag än skulle försöka dölja det skulle det ändå komma fram. Jag kan inte leva med att ha fört in barn i en värld med denna sjukdomsbild. Jag kan inte leva med det. Kanske därför jag inte har något respekt för livet. Därför att jag inte har ett liv att leva.

 

Man ska bli frisk, ta hjälp, gå terapi. Men om det inte fins. Om det inte fins ett bot. Jag lever varje dag med minnena av händelserna jag levt med de senaste 7 åren. Min syn på världen är förvrängd, samtidigt som jag kan se sanningar i världen som ”friska” människor inte är kapabla att se. Jag har sett och upplevt känslor som kommer spöka i min hjärna i all framtid. Jag kommer aldrig kunna se på mat som andra människor gör. Jag kommer aldrig kunna se ett människoliv med den respekt andra gör.

 Vissa kanske tänker, det är ju bara att göra det, sån har jag också varit. Men det går inte. Vissa känslor kan jag inte möta. Jag kan inte. Vissa tankar kan jag inte gå till. Jag kan inte. Jag kan inte öppna vissa stängda dörrar i mitt psyke därför att jag klarar inte av det. Det går inte. Det är trauman. Jag vill inte. Jag kommer bli förstörd. Det lilla som fins kvar i mitt psyke som får mig att kunna leva ett normalt liv, det skulle trasas sönder om jag öppnade vissa dörrar. Jag kan inte göra det.

 Jag lever ett liv, med en sjukdom som jag aldrig kommer bli frisk från. Jag har försökt, tro mig. jag har försökt, det går inte. Även om ätstörningen är passiv, det syns inte på min kropp, så kommer hjärnan alltid spöka. Jag kan inte släppa människor nära. Jag kan inte därför att jag inte får. Vissa regler får aldrig överskridas.

 Så just nu käns det som att jag måste leva med min ända vän. Ska jag leva med henne och vi ska dela hjärna är det väl lättare att vara hennes vän än hennes fiende.

  Ni måste förstå. Jag har tagit en stark dos sömnmedicin nu, så ursäkta språket och stavfelen men jag kände bara att jag måste få ur mej det här. Det kanske är obegripligt men det är mitt huvud.

 Förut har jag själviskt uppmanat andra till det här. Jag hatar mig själv för det. Jag skulle aldrig önska någon detta helvete.  Det är en sak att dö, avsluta sitt liv eller blii berövad sitt liv. En annan sak att leva resten av sitt liv i ett helvete.

 Varför tar jag inte bara livet av mig själv. Jag vågar inte. Just nu lever jag för min mamma. Jag mår bra, jag är inte direkt deprimerad, jag fungerar på något sätt ändå i samhället. Men jag kan inte göra såhär mot min mamma och en del av min familj. Inte nu. Jag lever för någon annan, inte för mig själv. Mitt liv går ut på att försöka må bra så jag inte ska sjunka till en nivå där jag inte klarar av det mer.

 Jag kommer alltid hemsökas av minnena och tankarna. Jag kommer aldrig komma ifrån dem. Jag vill bli frisk. Samtidigt som jag inte vill förlora det enda som får mig att känna mig fin.

Vanliga fördomar andra tänker:

-          Det är ju bara att äta

-          Gå i terapi

-          Sluta tänka på ett visst sätt

-          Lär dig älska dig själv

-          Det är inte sådär svårt

-          Ät regelbundet

 

Det funkar inte. Det går inte. Tror ni inte jag försökt. Det värsta man kan få höra är typ sånt, ryck upp dig!

Det är en sån förnedring att jag inte vet hur jag ska uttrycka det heller.

Tror ni jag vill det här? Tror ni jag vill må såhär? Tror ni att jag vill ha en livssyn där respekten för livet inte fins. Tror ni jag vill ha ångest? Tror ni jag VILL känna varje dag att jag vill dö? Tror ni jag VILL göra såhär mot mig själv och mina närstående? Tror ni jag VILL förstöra min kropp och min hälsa och dö innan 30 för att jag bara vill ut men inte ta livet av mig.

 För det är det ni verkar tro. Jag har en sjuk hjärna. Jag lever en sjuk människas liv. Kalla mig ”sjuk i huvu” ”jävla psykfall” ”dramaqueen” ”underinteligenta efterblivna lilla flicka”

Men vad ni än säger, och vad jag kämpar varje dag för att acceptera. Det här är inte mitt fel. Det är självförvållat, hur skulle nåt av det här kunna vara någon annans fel än mitt? Men ska jag gå runt och tänka att allt det här är mitt fel så skulle jag ju knappast vilja leva.

 Man kan gå och tänka med folk som dör av hjärt och kärlsjukdomar, cancer, hjärtinfarkt, ni får skylla er själva för att ni inte levde en optimalt sund livstil. Skyll er själv ni rökte, åt onyttigt, drack alkohol, inte motionerade och utförde yoga. Skyll er själv. Men det säger man väl i första hand inte åt cancersjuka? Näh för det är ju så jävla synd om dem!

 Men människor som dör i självmord för att deras psyke var sjukt. Dom får skylla sig själv. Själviska svaga jävlar som gör så mot deras familj, usch, helvetet med er.

 Jag hoppas folk inte tänker såhär men ibland käns det så.

 

Jag måste leva med det här. Måste hantera och sörja att jag kommer va fucked up resten av mitt liv. En konstant avundsjuka men ändå glädje mot andra som får leva ett bra liv. Som har chansen till ett bra liv. Jag förstörde mitt permanent för länge sen. Jag tror inte jag kommer bli frisk. Ända chansen är att jag tappar minnet av de senaste 15 åren..

 

En annan sak. Bekräftelsen. Jag försöker lära mig själv att jag ska bekräfta mig själv. Jag trodde jag klarat det. Jag har kommit en lång bit på vägen. När jag är ute på fest, rör någon mig säger jag till. Jag låter det inte ske. Jag säger ifrån och skäller ut personen ibland. Min kropp är min kropp, ingen har rätt att röra min kropp! Jag har min värdighet och det har tagit år. Men jag har lärt mig att säga ifrån mot creeps som tror dom kan röra mig hur fan de vill. Jävla vidriga äckel!

 Men jag har någonting kvar jag inte vet hur jag ska bli av med det. Som jag sa verkar jag va omtykt nuförtiden. Det händer nu som då att killar börjar skriva med mig och visar ett intresse för mig. jag är inte redo för ett förhållande och vissa är jag inte intresserade av.. eller jag är inte redo helt enkelt för ett förhållande.

 Det har hänt några gånger att killar skriver med mig och verkar genuint snälla, jag kan föra såna jävla intressanta diskusioner med dom, jag vill bara ha dom som vänner därför att dom är så intressanta att prata med. Jag vill inte ha på g med dem därför att jag har en tendens att förstöra allting jag rör i. Jag har gjort misstaget några gånger.. istället för att bara lämna allt på en vänskaplig nivå och kunna vara vänner och ha de intressanta diskussionerna så faller jag för deras flirtande. Jag flirtar diskret tillbaka, inte för att jag är intresserad, utan för det är mitt sätt att hålla en kontroll. Jag behöver bekräftelsen att killar är intresserade av mig. det här låter hemskt. Jag vet. Jag är ju medveten om det men vet inte hur jag ska ta mig ur det.

 Killarna som skriver med mig ibland verkar som sagt intresserade, om det är att bara få ligga eller förhållande grej vet jag inte. Jag har som princip att inte ligga med nån jag inte är kär i. Men jag anser att om man hånglar med en kille så är vänskapen förstörd. Då fins det bara en väg. Antingen förhållande, engångsligg eller tack och hej.

 Jag hatar det här. Därför att flera av dom här människorna är folk som jag kommer stöta ihop med i festsammanhang i framtiden. jag vill inte att jag ska ha en massa folk jag tvingas undvika eller vara awkvard runt, bara för att jag inte kunnat stå emot att jag behöver närhet och uppmärksamhet av en snäll kille som har intresse för mig.

 Jag hatar mig själv för det här. För bekräftelsen jag behöver. Missförstå mig inte, jag låter ingen uttnyttja mig, jag tycker om närhet och tycker inte att det är något fel med att sova med en kille eller gosa lite och sen bara lämna det som vänner. Det går bra tycker jag, många behöver närhet. Och mys kan vara bra för alla tror jag. Men hångel är något som sätter käppar i hjulet för vänskapen, och därför försöker jag undvika det.

 Det är för jävligt, för när personen flirtar med mig eller verkar visa intresse så suger jag till mig av bekräftelsen. Jag fortsätter, fast jag vet att det är fel. När personen vill vara nära mig, kanske kyssa mig, så låter jag det ske. Jag vill där och då. Jag vill.  Problemet är att konsekvenserna inte är värt det. Konsekvenserna blir att det inte kommer bli något mellan mig och killen därför att jag bara förstör allting runt omrking mig. Sedan slutar man prata och det blir obekvämt och skrämmande för mig att hänga på vissa krogar för jag inte vet hur jag ska reagera om jag möter personen.

 Jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna ha många vänner och mycket umgänge att hänga med. Jag vill vara en bra person. Men jag har en sån jävla låg impulskontroll. Så satans dålig. Jag uttnytjar ingen, det gör jag inte. Och jag låter ingen utnyttja mig. men problemet är att jag sätter mig i situationer jag vet att på längre sikt är ogynnsamma. Allt för att jag behöver bekräftelsen av att jag är omtyckt. För att jag har en sån jävla låg självkänsla. Men jag är ändå nöjd över att jag inte låter mig utnyttjas, det lät jag mig förr bli.

 Många unga tjejer kanske känner ingen sig i det här, killar också, vem vet. Man låter folk tafsa på en för att man känner sig omtyckt då. Man vill ha bekräftelsen. Jobba bort det mina änglar. Ingen har rätt att röra dig om du inte vill. INGEN. Låt dej inte bli utnyttjad.

 

Jag kommer fortsätta sammarbeta med Ana. Hon är min vän, min syster. Det är enda sättet. Varför kämpa emot henne när det inte fins någon annan väg. Jag ska följa reglerna. Att aldrig berätta för någon. Min äckliga hemlighet följer med mig ner i graven. Jag önskar den dagen kommer snart.....