Ända utvägen..

Jag är fet. Har haft ätstörningar sedan jag var 16, så det är vel en månad till 3 år då. Har gått upp och ner i vikt och varierat på 30kg... En ätstörning är svår att definera, eller som. Det är så svårt.

Jag har fuckat sönder min psyke under 3 år. I 3 år har jag förstört mig själv. Jag kanske inte är underviktig eller har någon fysisk sjukdom, men är psykiskt sjuk. Jag vet att jag aldrig kommer bli frisk utan psykologisk proffshjälp. Men satan heller att jag skulle gå till en psykolog och berätta allt. Varför skulle hon tro mig? En tjej på 80kg som går runt och påstår hon haft ätstörningar i 3 år. Ingen tar oss på allvar förrän vi väger 40kg och inte kan ta oss ur sängen själv heller. 

Jag vill bara bli så smal.. jag ska vara ärlig. Förr strävade jag till att gå ner i vikt för att bli smal och vacker. Nu handlar det om helt andra saker. Att bli smal, att se bra ut i alla kläder,att vara bekväm i sig själv, kunna visa mig i bikini och underkläder för folk, att kunna se vacker och lätt ut. Jag önskar det mer än något annat. Men dessa tankar är messt bara som motivation nuförtiden. Egentligen vill jag bli så jävla smal.. väga 45kg så att jag ska få hjälp. Jag vet att jag måste nå bottnen innan jag kan få hjälp. Innan någon ser, innan någon kan ta mig på allvar. Alla flickor känner sig deppade i tonåren, det hör till. Så om jag säger jag är deppad tänker alla runt mig: äh alla har väl sina egna problem."

MEN NEJ! Alla har inte ätstörningar, alla är inte psykiskt sjuka. Alla driver inte en blogg där de peppar andra människor att svälta sig och dokumenterar sitt liv om hur det är att svälta för att känna sig vacker.( det är väl sjukt nog) Alla har inte självmordstankar. Alla är inte sinnessjuka. Men däremot krävs ju alla dessa egenskaper för att bli en ana och bli smal. Förstår ni? Ändå är det värt det. Att bli smal är värd alla nackdelar.

Ända gången jag känner mig lycklig är då jag inte äter...

Hur som hellst, genom att svälta, äta, svälta, äta. Vara besatt av ana, av kroppsfixering, av andra människors kroppar, catwalkmodeller.. Genom att dra ner sig själv.. I våras och somras då min mamma stressade mig så mycket att jag började röka, något jag var så emot. Genom att genomgå pågående stress i ett år, med ett redan försvagat psyke och värdelös självkänsla. Genom att flytta till en ny stad och ny skola med nya främmande människor, där jag inte kände någon. Allt det här. Det är omställningar som många kan ha svårt med, men jag, som redan är sjuk, som har ett psyke som redan är helt slutkört. Jag mår sämre nu än jag någonsin gjort förut.

Jag är inte deprimerad 24/7 heller. Ibland är jag glad och då jag är med min kille känner jag mig lycklig. Men då jag inte orkar stå emot längre och bara sjunker ner i depressionen så kommer självmordstankarna. Sådana känslor har jag aldrig upplevt förr.

Det känns som jag skriker i ett fullt rum men ingen hör mig. Jag måste svälta, måste bli smal, för att få hjälp. Eller för att bli lycklig? Om jag vore smal så vore jag ju inte obekväm med mig själv. Då skulle jag kunna bli lycklig..  Jag måste klara det. Det är så mycket som ligger på spel..