Fuckat psyke

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag lever 2 liv, det har jag sagt förr. Jag har min ProAna värld, och den yttre världen. Jag har klarat av att leva det här dubbellivet typ 2 år nu. Jag klarar det. Men sedan jag flyttade hit till internatet. Har ju 550km hem, och ska jag hem måsste jag ta tåg och buss och det kostar typ 45€ för mig att ta mig hem och hit igen. Det kanske låter lite men min ekonomi är ju åt skogen så det är inte så lite....

Hur som hellst, då jag är hemma med min kille, alltid på kvällen då jag ska resa tillbaka (har tagit nattbuss de här gångerna jag farit tillbaka) så blir jag jävligt deprimerad. Jag känner att jag inte förstår varför jag bor så långt bort, går i den här skolan. Jag vill inte. Vill vara hemma, hos honom, hos min katt, hos mina vänner. Vill inte vara här i skolan och på internatet. Jag vill bara gråta varje gång jag måste åka.

Jag bor på 2 ställen. Eller egentligen 3.. Barndomshemmet (där jag inte sovit på 4 månader), min killes och internatet. Det är som att leva 2 liv det med. Så först har jag min ana värld, den övriga världen och sedan skollivet eller vad man ska kalla de. Gissa om det krockar och tar på mitt redan förstörda psyke. Jag vet inte hur jag ska orka, det tar så hårt på mig, varje resa. Jag önskar att jag inte blivit kär. Jag hade ju inte haft något behov av att åka hem då.. Men så kan man inte tänka heller. Är man kär så är man en jävla idiot.

Men det är så mindfuckat! För som jag sa, då jag är hemma hos min kille blir jag så deprimerad och förstår inte varför jag bor här på internatet och går i skola. Men sen då jag är här, som nu. Jag trivs på lektionerna, och jag känner mig hemma i vår lägenhet på internatet. Jag trivs här, jag trivs i skolan. Jag har det bra, inget behov av att åka hem. Men mitt psyke är så fuckat så jag vet inte vilken värld som är den riktiga numera. Jag vet ingenting längre..

Om jag bara var smal, då hade åtminstone en av mina världar stämt in i verkligheten. Bara jag blir smal så är alla problem i denna värld lösta..