Förlåt

Hej.
Jag vet inte hur jag ska börja eller ens förklara, men jag försöker, Ursäkta för längden.

När jag var 16 år var jag med i en trafikolycka. Jag hamnade på sjukhus. När jag kom hem en vecka senare hade jag ingen matlust. Jag började gå ner i vikt och kände extasen över det faktumet. Där startade det, eller gjorde det? Hade det kanske redan börjat från första dagen jag inte fick den bekräftelse jag behövde. Var det händelsen som fick bägaren att rinna över?
 Den kvällen, november 2012, började resan till en smalare, snyggare Jag, men också resan till ätstörningar, depression, prestationsångest, panikångest och även 3 självmordsförsök.
 Kunde jag gått tillbaka i tiden,  säga åt mig själv att låta bli, hade jag gjort det? Nej. Jag tycker allt det här är värt det för att bli smal.

Redan här kan jag säga er, ni som läste det här och inte förstår, inte håller med, tycker att jag är sjuk. Ni ska stänga ner den här fliken. Det säger jag inte för att vara taskig eller dissande. Utan eftersom då har ni ännu en chans att inte sjunka ner i det här helvetet. Ni kan komma undan mycket lindrigare.

Ni andra som håller med mina sjuka värderingar, häng kvar, men innerst inne vill jag be er dra också..

Jag googlade pro ana blogg här nu ikv, min blogg var en av de första träffarna. Jag kom in på den, läste kommentarerna, och ärligt talat så känner jag bara att jag förstört ert liv.
 Men samtidigt vet jag att jag inte har det.
Såhär ligger det till. Januari 2014 hittade jag pro ana. Jag startade min blogg kort där efter, mest som en dagbok för mig själv, en hjälp för mig att nå mina mål.
 Jag har sagt det förr, jag uppmanar ingen till en ätstörning. Jag utgår från att de som kommer in på min blogg redan är "sjuka" (obs, med "sjuka" menar jag följande, vi är sjuka, i samhällets och vårdens ögon, det är fakta. Det är inget friskt beteende vi håller på med. Skillnaden är bara den att i vår lilla Pro Ana bubbla, värld, så är detta "sjuk" vårt mål, vårat liv, vårat mål. Vi ifrågasätter inte ens vår gud ANA) och därmed är ni redan inne i det här. Det spelar ingen roll om jag skrivit alla dessa inlägg, eller om någon annan gjort det. Vi systrar söker efter lösningar, tips, magi, what ever, och då är det antingen min blogg ni läser eller någon annans.

Jag önskar att jag kunde träffa er alla, se er i ögonen, och säga SLUTA!
men det är inte det ni vill höra, så jag tänker inte tjata.

Jag har varit inaktiv. Hela 2016 led jag av konstant ångest. Jag hade utvecklat en depression, men fick ingen hjälp mot mina ätstörningar, jag såg ju inte "ätstörd ut.  Det här jäävla landet lixom. Aja,

Ni är intresserade av min resa, så här kommer den, brutalt ärligt. Min längd, 176cm.
Januari- mars 2014 vägde jag som minst, 57,5 kg som minst.
Efter mars 2014 gick jag upp i vikt och till sommaren vägde jag 70kg. Ätstörningen funkar inte permanent, svälter man sig själv förstörs hjärnan så mycket att allt förstörs.
Till hösten 2014 vägde jag ca 75kg.
Våren 2015 vägde jag 85kg.
Därefter pendlade jag mellan 85-90kg  hela 2016.
1 januari 2017 lades jag in på sjukhus, pga grov ångest och självmordsplaner. Jag var kvar på psykiatriska till mitten av april 2017.
Under januari och februari 2017 gick jag ner till 70kg. 20kg viktnedgång, på 2 månader och ingen tog min ätstörning på allvar även då.

Idag väger jag 63,9 kg. Mitt kontrollbehov är värre än någonsin. Jag mår bra, jag överlever och är till och med glad. Men allt styrs av mitt sjukliga kontrollbehov. Hjärnan hittar ett sätt att överleva. Min hälsa och depression hålls utanför mina höga murar som är unjefär utanför lungorna. Utanför murarna är mina tankar, min depression, mina känslor, min hunger.
 Muren är byggd av mitt kontrollbehov.
Denna mur är starkare än någonsin. Det är väl även därför jag klarar av att inte äta nu.
Jag svälter mig inne i veckorna och har en dag på helgen då jag äter i princip vad som hellst.
Senaste månaderna har jag inte varit "intresserad" av min ätstörning. Jag tränar och håller vikten stabil, som då legat runt 65-66kg.

Nu mår jag sämre, av några anledningar, och jag klarar inte av det, jag kan inte ta itu med mina problem för då kommer jag inte överleva. Så jag låter bli att äta, bygger min mur ännu starkare, mitt kontrollbehov skyddar mig, och jag mår bra.

Vet inte vad ni ska göra med den här informationen, kanske ett tips?

Saken är den. Min ätstörning utvecklas. Alla sätt jag hållit på med förr, där inräknat bloggen, anteckningar, thinspo, har inte hjälpt. Jag har alltid fallit tillbaka och gått upp i vikt. Min ätstörning hittar vägar, söker, försöker hitta sätt att överleva.
 Detta kanske låter luddigt. Jag har ingen personlighetsklyvning. Jag är inte galen. Jag är jävligt intelligent ska jag säga er. Det är fakta. Fakta är en sak, jag vet att ätstörningen är en sjukdom, jag vet att jag aldrig kommer bli frisk sålänge jag svälter. Jag vet att det inte går att leva ett liv genom svält. Någon stans vet jag även att jag aldrig kommer väga 53 kg.
MEN, Ätstörningen styr mitt liv. Fakta är en sak, verklighet en annan. I min verklighet är ätstörningen ett faktum. Jag har levt med den så länge. När ingen annan funnits där, när inget annat hjälpt. så¨har alltid Ana funnits hos mig. Ana och mitt kontrollbehov. Egentligen är dessa två samma sak, samma person, samma lösning.

Ana finns alltid där för mig. Det är så jävla sjönt att stänga ute verkligheten, alla känslor, alla sorger och bara klänga sig fast hos sitt kontrollbehov. Tunnelseende, målinriktning. Svindeln som träffar en varje morgon man stiger upp och försöker ta sig till vågen. Se siffrorna minska.

Det här blev jävligt flummigt. Men det är på nåt sätt en förklaring, en ursäkt till att jag bara stuckit.
Jag vill inte att ni ska må som ni mår. Jag vill att ni alla ska må bra. Men världen är jävligt orättvis och alla är inte naturligt pinnsmala.
 Jag lyckades inte bli smal genom att driva denna blogg, jag lyckades och kommer kanske till och med lyckas nå mina 53kg, genom att gömma mig innanför min mur. I min lilla värld behöver jag inte mat, svindeln hör vardagen. Det är mitt liv.

Ni som läst allt hit, jag vet att ni är som jag. Vi lever i vår lilla bubbla. Vi väljer bokstavligen döden framför att vara feta. Vi tar till alla medel för att  bli smala, tunna, vackra. Vi är systrar, vi är Anas.
Jag tänker inte sitta och säga åt er att ni gör fel, för i vår värld fins ingen logik, ingen övrig fakta. Vår fakta är att det viktigaste i livet är att vara tunn. Det är det vi lever för. Det är vi. För vi är ju inget annars?

Varför fick jag en ätstörning?
Jag blev inte bekräftad. Under hela min uppväxt blev jag aldrig sedd, aldrig bekräftad. Så hur får man uppmärksamhet om man känner att ingen ser en? Jo, vissa väljer den här vägen. För blir man anorektisk ser folk en. Då blir man sedd, bekräftad, älskad. Eller blir man?
Varför har du din ätstörning? Jag säger inte att du ska sluta svälta dig och bli frisk. Men att fundera över vad som gick fel i livet kan vara viktigt. Det var nog inte ditt fel. Du valde inte Ana, Ana valde dig.
Men det tror vi inte på. Vi måste visa att vi är dugliga för Ana.
Kontroll, svält, tunn, skinny, ben, ben BEN! Det är vad vi behöver göra för att bli sedd av ana.

Jag vill önska er lycka till. Jag vet ärligt talat inte om det här är ett farväl till bloggen, eller om jag kommer uppdatera då och då. Vill bara informera så ni inte klistrar er fast vid denna blogg. För jag är inte aktiv, inte längre. Dock har jag många inlägg där ni kanske kan finna inspo.
Ta hand om er nu systrar,

Kram
En av er Anas

En sak måste jag bara tillägga. jag har sagt det förr men tydligen är det oklar. Det är INTE jag som är på dessa bilder. Det är bara inspo jag lägger in för att förstärka mina inlägg. Jag tycker inte att jag är tillräckligt smal för att vara en inspiration för er.