Du kanske inte kan förstå, men du kan vara tyst

Det finns många olika typer av ätstörda människor. Allas ätstörning är individuell. En del av er är "unga" i er ätstörning. Ni håller fortfarande vid att ni bara vill gå ner i vikt. Att det bara handlar om det. Ni skyller på samhällets sjuka normer. Ni tror att det bara handlar om att inte äta. Det kanske till och med är så för er, därför uppmanar jag er att söka hjälp. Därför att det är inte värt att sitta med det här i flera år och veta att halva ens liv kommer gå åt att försöka bli frisk. För det här är inget liv.

Sedan finns det "oss". Där det gått så långt att tvångstankar är inblandade. Depression, kontroll, psykiska störningar, perfektionism, prestationsångest, ja listan är lång. När jag var "ung" i min ätstörning så tänkte jag "jag kan sluta, jag ska bara ner till 65kg". Jag trodde seriöst att det funkade så. Jag förstod inte vad dom menade med att det till slut inte handlar om mat längre, varför anorektiker väger 40kg men tror dom är tjocka. Men det handlar inte om det.

Jag utvecklade en depression. Det är inte så ovanligt när man haft en ätstörning så länge som jag hade haft då. Till slut kunde jag inte leva upp till mina förväntningar. I min perfekta värld såg vardagen ut såhär: Gå i skola 6-8timmar om dagen, ha högsta betyg, träna 2 timmar om dagen, fixa mig så jag alltid såg bra ut, vi pratar hår, ansikte, smink, naglar, accessoarer, håret skulle tvättas 2-3 gånger i veckan med oljebehandling på 2 timmar innan. Jag skulle ha ett socialt liv med mer vänner än jag hann med, hinna umgås med vänner varje dag, dra ut varje helg, däremellan hinna sova och utöver det, inte äta. Ni kan räkna själv. Det finns inte timmar nog på en dag för att det ska gå ihop, och utan mat i kroppen ännu till?
 Det går en tid men sedan rasar det. När jag inte kunde leva upp till dessa krav så blev jag ju påmind varje dag om hur värdelös jag är. Inte konstigt att jag blev deprimerad. Dessutom slutade huvudet fungera.

Jag har också varit naiv. Jag har också trott att ätstörningar bara handlar om att vara smal, att det bara handlar om att inte vilja äta. Att det är samhällets fel. Men oftast så finns det underliggande faktorer till varför du utvecklar en ätstörning. Det kan vara allt från mobbning, dålig barndom, nån fysisk sjukdom som påverkar psyket, ja jag vette fan, men det är inte bara det "sjuka idealet" som är boven.

 Jag tyckte också att människor som tog livet av sig var själviska och dumma i huvudet. Idag vet jag, att när man mår så dåligt så är det människorna runt en som är själviska när dom kräver av en att leva fastän man längtar efter döden varje vaken sekund. När man är så nära helvetet så tänker man bara att om ens nära visste hur det känns, hur ont det gör.. du skulle aldrig kräva av någon du älskar att leva vidare i den smärtan. När det inte längre handlar om att bli frisk, utan att överleva dagen, bokstavligen.

Jag överlevde. Och om nu någon som läser det här och är i den situationen så vill jag ändå säga till dig: Jag överlevde. Jag har mått 3 gånger sämre än vad jag trodde det var möjligt för en människa. Fysisk smärta i bröstet, lungorna och magen varje vaken sekund då ångesten trycker på. Du tror att ingen kan förstå hur ont det gör, det gör säkert ingen heller, men jag gör det. Och jag vill säga, jag överlevde, det kan bli bra, hur ont det än gör så kommer det en dag bli bra. I konstant 2 år ville jag dö. I konstant 1 år kämpade jag varje dag med att inte ta livet av mig. Men idag har jag ingen ångest över huvud taget. Sedan orsaken till varför kan ni läsa i min blogg. Men det kommer alltid bli bra till slut. Ge inte upp.

Idag så är jag inte deprimerad, har ingen ångest eller dåligt humör. Jag är inte frisk, utan har väl bara tagit mig uppåt. Hjärnan gav mig en chans att orka ur helvetet och idag "mår jag bra". Ätstörningen är där och kommer nog alltid vara det. Men jag lider inte av de påtagliga symptomen inom depression.
 Vet inte riktigt hur jag kom in på det här, men när jag blev såhär djup så vill jag ju också berätta, om det nu kommer in någon här som är i farozonen, att det kan bli bra. Det säger jag inte bara för att vara snäll eller peppande. Utan jag vet det är fakta. Man kan alltid komma upp igen, med lite hjälp kanske.

Vad jag kanske egentligen vill komma fram till, är att en ätstörning är inte så lätt att förstå. Det är verkligen ingenting att sträva efter eller vilja ha. Vi försöker alla ta oss genom det här livet. Vissa gör det utan problem och vissa av oss får problem på vägen. Men vi vill väl åtm tro att vi också kommer bli lyckliga en dag. Om det så är på frisk väg eller med Ana.