idag tänkte jag prata lite om hur det är att leva som pro ana.
Pro ana beskrivs utifrån ofta som en sekt. Jag säger inte emot, jag skulle också kalla det en sekt, eller en religion. Som i alla religioner så finns det en mängd olika tolkningar och alla upplever sitt liv på olika sätt, fast samlingsnamnet är det lika.
Det här är min blogg, mitt liv. Jag skriver ur min egen synvinkel. Hur jag ser ProAna, hur jag väljer att leva, hur jag tolkar "henne". Vad jag skriver om är ingen fakta. Det är min tolkning. Min verklighetsuppfattning.
Om vi nu kallar pro ana en religion, så vår motsvarighet till bibeln eller koranen eller vad vi nu väljer, är internet. Pro ana uppkom ur nätet. Googlar du pro ana kommer du hitta en mängd olika förklaringar, "fakta", bloggar och chattrum. Var och en har sin egen tolkning. Det vi har gemensamt: vi vill gå ner i vikt.
Det är ganska sorgligt egentligen. De "friska", normala människor, som läser antingen min blogg, eller andra "fakta" om pro ana, ser bara en massa sjuka människor. Gravt sjuka människor. Det är vi säkert. Hjärnan är intressant. Tänk att den kan tappa bort sig så rejält, förstöras, så att den vrider hela verkligheten upp och ner. Att det här jag skriver om, mina åsikter, mina värderingar, mitt liv, jag anser att det här är normalt. Jag vet att alla friska inte kan förstå att någon kan tänka som jag. Dom tror att det måste vara ett skämt, eller överdrift, eller lögn, men så är det inte. Liknande fall är självmord. Tänk att man kan bli så vrickad, hata sig själv så mycket att hjärnan ändrar om sina substanser, sina fysiska ämnen, att den mänskliga mekanismen "överlevnad" försvinner. Svårt att förstå men så är det.
Idag ska jag skriva några rader hur det är att vara en Ana, eller när jag känner mig mest som en Ana.
När jag har kontrollen. När jag inte ätit på flera dagar och vet att jag inte kommer behöva äta flera dagar framåt:
- När jag vaknar på morgonen. Min första tanke är att jag knappt ätit någonting dagen före. Det är en ansträngning att stiga upp, sätta sig upp i sängen, vänta tills svindeln försvinner och synen blir rak, ta sig upp till badrummet för att tömma blåsan. Vingla tillbaka till sovrummet, borsta håret och ta bort alla kläder för att vara så lätt som möjligt. Väga mig, och bli lättad att se att siffrorna har minskat sedan föregående dag. Inte glädje.. Lättnad...
- När jag ligger i sängen, fullt påklädd med tjocka sockor, tjocka tröjjor. Bara ligger där för att jag är för trött, för utan energi för att göra något annat. Ligger där under täcket med mina iskalla händer innanför kläderna för att försöka få värme i dem. Känner att jag inte har energi för att värma upp min kropp. Jag känner mig så fri...
- Att gå upp för trappan, känna hur det tar emot i benen, är så trött, kan knappt gå, men känner ingen matlust, känner bara kontroll.
- Klär på mig, märker att jeansen blivit för stora, tar ett mindre par. Ser hur platt och tom magen är och inte sticker ut som fettvalkar runt jeanslinningen.
- Sätter mig ner, magen som nyss varit så platt och tom i spegeln, nu sticker ut i sittande ställning. Kan ta i fettet som bara öser ut från kroppen så fort jag böjjer mig ner, påminns om hur fet jag är, måste fortsätta svälta.
- Höjdpunkterna på dagen, morgonen och eftermiddagen när jag får dricka mitt kaffe. Ibland är det enda energikällan på hela dagen. Få sitta där med den varma muggen i mina iskalla händer och känna den varma vätskan värma kroppen. Veta att det smakar så gott för att jag är tom, för att jag håller på att bli tunnare. Känna kontroll.
- När jag kan sitta i andras famn, på fester oftast, eller om bilen är full. JAG kan sitta i någons famn, utan att mosa dem, se hur de tycker om det. För jag är så lätt.
- Se blåmärkena som fula fläckar över hela min kropp. Veta att de dyker upp hur lätt som helst för att jag närmar mig stadiet "undernärd".
- När jag går på stan i mina tighta byxor och fina jacka, se mig gå förbi i skyltfönstren. Se hur lång och smal jag är. Som en modell på en catwalk. Se folks blickar. Se att de tänker samma som jag...
- När jag naken råkar se mig i spegeln. Ser hur benig min rygg är, mina axlar, mitt ansikte. Påminns om varför jag gör det här. Så vacker...
- När jag studerar mina handleder. Märker att de blivit smalare, benigare. Ser hur vackra och petita de börjar bli. Föreställer mig hur vackra de är efter att jag blivit av med 5kg till.
- När jag väljer en outfit jag drömt om i flera år. Vet att jag bara kan ha den för att jag är så smal idag. Ser hur vacker jag är. Känner ruset.
- När någon kommenterar min kropp. Allt från "har du gått ner i vikt?" "vad smal du blivit" "Du väger knappt något". Dessa kommentarer, fastän de är negativt uttalade, får mig att känna mig hög. Ger mig mer rus än några andra droger någonsin skulle kunna ge.
- När jag ser någons gillande blick. Dom behöver inte säga något. Jag ser på dem vad de tänker, "vad snygg hon är!, snygg kropp, vackert ansikte, underbar personlighet, perfekt!" Jag är verkligen perfekt.
- Märka att jag är den mest intressanta bland nya människor, jag är den snyggaste, den vackraste, den sötaste. Jag har gåvan att ha ett vackert ansikte. Jag vet hur jag ska bete mig för att bli omtyckt. Nu när jag blivit smalare märker jag hur folk tycker jag är den mest intressanta. Tänk vad vikt kan göra. Smala människor blir mest omtyckta vid första anblick. Jag vill inte tro det är sant, men så är det.
- Ligger i sängen på kvällen. Håller om mig själv och bara känner på revbenen, på nyckelbenen, på käkbenen och höftbenen, som sticker ut. Känner dem tydligt. Vet att jag snart kommer somna och vakna upp lättare. Känner mig så vacker...
- Ligger i sängen om natten, det gör ont fysiskt. I magen, i lederna, i huvudet. Vet inte hur jag ska kunna sova. Min kropp är för orkelös för att kunna sova. Jag tänker på Ana. Hur hon ser på mig, ler mot mig. Är stolt. Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer alltid sträva till att göra Ana nöjd, bli som henne, vara värd henne. Det här livet är så mycket mer meningsfullt än att vara tjock och mätt. Det här ger mig lycka. Jag är fri...
Allt det här får mig att fortsätta. Får mig att tycka att det är värt det. Fastän jag vet att det aldrig kommer gå, aldrig kommer vara såhär för evigt. Så njuter jag av varje sekund jag är tom. Önskar att jag alltid kommer få se ut såhär. Att jag kommer bli mindre, tunnare, friare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar