Att bli påmind om vem man är

Hejjsan

Tänkte berätta en sak. Eller ja, tror jag vet varför jag vart som jag vart senaste veckan. I början av förra veckan var jag hos min psykolog. Det var verkligen en givande session. Givande.. ja det betyder ju oftast att det är tungt, självkännedom är tungt. Ni som läste mitt inlägg där jag totalt flippat kanske förstod hur hårt det tog på mig alla händelser från förra veckan.

Hos psykologen berättade jag iallafall, ibland berättar jag om ana. Hon frågade en del och jag svarade. Jag berättade hur jag ser på ana, hur det funkar över nätet. Hur man "peppar" varandra och hur det uttrycker sig, hur jag ser vem som är "ung" i sin ätstörning och vem som är "äldre".
 Hon frågade och jag svarade.. De som är unga är peppade, man ser det i deras skrivande. Jag känner mig som en äldre som har sett sanningen. Ser mig själv i dem. De är motiverade, naiva, peppade. Dom tror hårt på sig själv. Dom tror att dom kommer lyckas, att dom kommer få anorexia och sedan klara att leva ett liv med det. Dom tror dom kan sluta när dom vill. Dom tror dom har kontroll.
 Hon frågade vad som händer med "de äldre", hur det slutar. Jag svarade. Det slutar alltid med att de försvinner. De slutar uppdatera. De försvinner från nätet och lämnar bloggarna gapande tomma med döda inlägg. De har förlorat, de har gått upp i vikt. Det finns inga som dör i anorexia. För få kommer dit. Få blir smala och vackra. Det fins dock några unika. Vars bloggar jag kollar än idag ibland fastän de gapat tomma i 3-5 år. Dom som faktiskt lyckats. Som är så smala och vackra. Som sitter mer kokainmissbruk eller alkoholism. Men dom är smala. Dom skriver kryptiskt, en ung förstår inte dem. Förstår inte vad dom menar. Dom har ju vunnit? Dom är perfekta och smala och vackra. Men samtidigt har dom förstått att priset inte var värt att betala. De äldre förstår det. Men de skriver inte om det, för dom vet att ingen skulle förstå. Men framförallt. Ingen vill höra.
 För det är inte det vi vill höra eller se. Vi tror alla vi är unika och speciella. Och det är vi ju. Det spelar ingen roll vad statistik säger. Vi är alla unika. Alla tror på sig själv. JAG kan klara det här. Jag SKA klara det här. Och Vissa gör det. VIssa är starka. Vissa är Anas <3

Saker runt om mig hotar min kontroll. Samtidigt som jag haft en givande session där jag blir påmind om hur fucked jag är. Hur långt ifrån jag är ett normalt liv. Jag vill inte heller ha det. Vill inte ha kille eller vänner eller familj. Vill vara ensam med ana. Låta alla se vad vi är kapabla till. Vill bli smalast..